urgröpning

Det är som om jag förlorat min förmåga att känna saker på riktigt. Jag brukade ha så lätt att gråta, att tårarna kom när som helst, när jag inte ville det. Långsamt har någonting hänt, det är som en förhårdnad, som hur fötter härdas när man går mycket barfota, eller hur sten urholkas av vattendroppar under en omänsklig tid. Jag hör hur kranen i badrummet droppar. Känner ett hål i magen långsamt vidga sig. Nu kan jag knappt gråta ens när jag försöker. Trots att allting är så sorgligt. Det politiska läget i Sverige, Europa, världen. Att det bara är en fråga om hur världen eller åtminstone civilisationen kommer gå under. Att döden är så närvarande i varje ögonblick att det är ett brott att inte låta varje sekund skimra av skönhet eller vrede eller kärlek. Men istället, känslan av att dagarna flyter förbi så hastigt att man knappt hinner märka att de börjat. Att allting skjuts upp och sedan är det för sent. Det känns som att det håller på att bli för sent. Så jag försöker gråta för att något ska lossna, och det låter fruktansvärt, inte en mild gråt, inte en vacker gråt; det är desperata hulkningar.
Februari är en grym månad, alla färger har gått ur världen. Fåglarna har inte börjat sjunga än. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Om jag ska ta en massa droger, om jag ska kräva att bli älskad, om jag ska isolera mig vid mitt skrivbord och skriva en genial diktsamling eller roman. Om jag ska hänga med mina vänner och kolla på bra filmer och laga god mat och låta allt vara som det blir. Droppandet från kranen gör mig galen. Obeslutsamheten gör mig galen. Hans sätt att ta på mig och se på mig gör mig galen. Världen gör mig galen. Om det ändå vore så, om jag verkligen kunde uppbåda galenskapens energi. Istället, en trötthet sänkt över kroppen som en tung filt. Jag kvävs. Får astmaanfall, kvävs. Kanske är det alla tårar som sitter i min för trånga strupe. Kanske. Jag vrider till kranen. Tar en till snus. Känner att jag mår lite illa, att det är en känsla i alla fall. Bestämmer mig för nåt.