hemma

Jag kom hem och Lady låtsas om att jag aldrig varit borta.
Eller - hem? Det är ett svårdefinierat begrepp dessa dagar. Betongklumpen i Lund är hemma. Och funkisvillan på Bymarken känns som hemma - det är nog mest hemma om jag skulle bokstavera en definition av vad ett hem skall innehålla: tända brasor, alfapet, mängder av böcker och kärlek. Och så tills sist och allra först så är Egnahems skogar hemma. Men det bor för mycket ångest i den här tegelvillan som inte ens katternas närvaro kan radera, de kan inte fånga den mellan sina klor och tugga sönder som en näbbmus. Insåg jag precis. Den äter sig in i mig ur källarkylan och ingrodda mönster. "Fina kökslådor", "Ja men de är ju mindre än de gamla" lyder konversationen med fadern, och modern får mig som vanligt att gråta bakom sin fruktskål. Det går över snabbt, men det lurar hela tiden i hörnen.

Men nu: mot fyren!