syrsa

Juli. Stadens bas och brus hänger
som ett fladdrande lakan i min trumhinna
Genom det vita kan man skymta
gräshoppornas sång till kvällshimmelen
medan det brinnande klotet långsamt
halas ned mot drunkningsdöden
i det blåas kalla djup.

Skidbacken växer ned mot staden så här års,
liften står stelnad som ett rådjur lyssnandes
efter fotsteg på stigen. Men vinterns kängor
är långt borta nu, timotejen kittlar mina armhår
och björkarna bär vinden inunder sina kronor.
Grönskan.

*

På min fot sitter en syrsa som slutat sjunga,
som en vagabond på flykt från friheten. Att vägra höras.
Tillsammans omsluts vi av mängdens gnissel.