eken

Det var en varm men fuktig höstkväll och I min ficka bar jag ett ekollon. Jag kramade det med handen och ville att det skulle gro där, i min hand, i min ficka, utan jord och utan vatten. Bara hud och mörker och lite handsvett. Vatten och salt - som ett hav! ett hav i min ficka, och i ett hav av saltvatten ett hav av ekträd som sträcker sina mäktiga grenar mot ytan, mot himmeln, och kallar ner rikedomar till sina väktare. Ekens väktare. Man äger inte en ek, man vaktar den. Förr tillhörde alla ekträd kronan - virket gick till kungens byggen, skriver Kerstin Ek(!)man i Herrarna i skogen. Men för att så kunna äga en ek måste man först fälla den, göra den användbar, göra den till en viljelös slav. Endast döda ting är användbara. Ur denna synpunkt är det levande värdelöst i allt annat än det faktum att det en gång kan dödas: inget värde i uråldriga ekar på frodiga kullar, att de skänker skugga åt djuren, att de är en symbol för livskraft och ålder och ditten och datten. Men - det beror ju på värdeskalan?

*

Jag känner hur något kittlar min handflata, är det en grodd? kommer våren, kommer framtiden, har jag lyckats? Med vad det nu var jag ville lyckas med?