En helt igenom gråmulen dag, ett finfördelat regn som en fuktig andedräkt över staden. Man skulle kunna skriva att det är himlen som gråter över Skåne, över att någonting gått så pass snett att någon slags ondska har röstats in i riksdagen, gjorts legitim. Men det är inte ondska utan bara dumhet, trångsynthet och en stor dos uppgivenhet i ett samhälle som börjat gå mot det sämre istället för det bättre. Fel rikting! "Glöm inte att ställa om klockan till medeltid i natt" hade någon hört någon säga på en valvaka. Fast jag tror åtminstone inte vi kommer hinna så långt i invecklingen att vi tömmer latrinen ner på gatorna igen.

Jag däremot tömmer rutinmässigt kattlådans innehåll i soptunnan var dag och det enda jag saknar med medeltiden är väl de relativt friska skogarna och haven. Men att sakna - - - I dag har jag storgråtit vid insikten att jag måste lämna ifrån mig Moa, någon ringde och ville "komma och titta" och hon låg just då i mitt knä och spann och jag ville inte alls att någon skulle "komma och titta" på henne. Hon är ju min och jag är hennes, hon har valt ut mig nu på det där sättet som katter väljer ut människor - alla som någon gång i sitt liv haft en katt i familjen eller närheten vet, vad det innebär när en katt väljer ut en människa. Det är inte en hunds glättiga lojalitet, det är någonting annat, kanske djupare, kanske ytligare, men det får en i vilket fall att känna sig speciell - och att just den katten är extraordinär. Jag har blivit utvald av många katter, fyra stycken nu, det är kanske därför jag ibland inbillar mig att jag är lite eljest (i den mer positiva bemärkelsen): det är något med katternas beskydd, deras öga som fallit på en och gett ett godkännande. Man får en litet högre svansföring.
Så, alltså: jag förstår inte hur jag ska kunna skiljas från Moa, nu när hon har min mage som sovplats alla de långa timmar som jag ligger på soffan och läser (just nu P.O Enquists Ett annat liv, därav användandet av det annars underskattade "eljest") och springer runt på mitt skrivbord, klänger på min skrivbordsstol, klättrar på min axel, går på mitt tangentbord, när jag sitter vid skrivbordet och studerar tyska. Och när man kommer hem från en föreläsning sitter hon på mattan med den smala svansen lindad kring tassarna, det runda huvudet litet på sned och de enorma runda ögonen plirandes mot en. Det är illa. Jag är sentimental. Men jag skyller på att jag inte har någon erfarenhet av avsked och förändringar: bott i samma hus hela mitt liv fram tills jag själv flyttade hemifrån, inga dödsfall som drabbat mig mer än min gamla katt Tarzan, bara en nästan fullföljd skilsmässa, men sedan inget: stagnation, bekvämlighet, varje litet uppbrott kräver för mig stor beslutsamhet. Slänger ogärna gamla teckningar fast de är dåliga eller gamla uppsatser fast de är - gamla. Som om allt man blir av med (gör sig av med) kommer riva sönder hål i livet, hål som kommer bestå fast det egentligen är så att hålen mycket snart fylls, resten av livet bara breddar sig lite, slukar upp håligheterna och sväljer dem och så har man gått vidare. Men jag kan inte riktigt förstå att saker måste försvinna så. Helst vill jag bara svälja allt (allt! varje ögonblick och allt det rymmer!) som en kaskelottval och förvara det i min enorma mage där det kan få fortsätta existera until the end of time. Men, eh - nu tappade jag bort mig. Vad jag egentligen hade tänkt säga var: idag visar sig september från sin mest praktfulla melankoliska sida och regnet och mina sentimentala tårar och nej jag vill inte aldrig mer få träffa min kattunge.