om natur, konst, upplevelse av, och tåg.

Jag gillar att åka tåg. Jag har sedan barndomen lidit av åksjuka som blivit bättre men som fortfarande inte tillåter mig läsa medan jag färdas, oberoende färdmedel (fast en gång lyckades jag sträckläsa Duras Halv elva en sommarkväll medan jag promenerade till fots, om nu fötter räknas till färdmedel), istället tittar jag ut: de förbisusande landskapens flyktighet blir ett impressionistiskt konstverk som inramat av kupéns fönster låter sig betraktas utan att jag blir illamåendes. Och om det är någon gång på året jag helst åker tåg på det här betraktande sättet är det en alltigenom solig oktoberdag när höstens färgprakt är uppskruvad på max. De senaste dagarna har hösten överhuvudtaget överrumplat mina sinnen med sin intensitet, till den grad att jag frågar mig i fall jag på något sätt fått ett förhöjt färgsinne - men det är väl kanske bara tiden på året, klorofyllets avsked i kombination med eftermiddagssolens mildröda belysning, som varje gång den inträffar lyckas förvåna. En verfremdungseffekt som visar mig träden och fälten och husen och himlen på nytt genom att måla dem i en alternativ palett. Det är en skönhet som ger mig magknip. Sådana drabbningar av skönhet, må det vara konst eller natur (men oftast det senaste), eller utav plötsigt kreativitet, känns rent fysiska, som en blandning mellan ett slag i magtrakten och sexuell upphetsning. Och kanske är den senare associationen inte helt långsökt - kanske finns det en analogi i form av det övergående, det förgängliga, som framför allt den här naturens skönhet innehar likaväl som den sexuella upphetsningen - akten - fullbordandet. Man dras till skönheten och vill insupa den, få den att penetrera varje cell i ens kropp och spränga dem inifrån eller bara stanna där så att man kan bevara den - skönheten, eller kanske upplevelsen av den. En ständig rusning mot klimax samtidigt som man på ett medvetet plan försöker hålla tyglarna korta, för man vet: likaväl som att den sexuella njutningen är över efter klimax, så kommer skönheten förintas om man stirrar på den, dricker av den, för länge. Den kommer bli lika bekant som allt annat, dess effekt avta som en nednött blyertspenna. Och vad gäller höstens skönhet finns ett dubbelt förgängelsemotiv: även om jag inte skulle stirra mig mätt på den, så kommer den tyna bort snart ändå, kommer övergå i monokrom monoton november-december som blir den här förhöstens antites: ett öde land, tömt på ljus och färg och omedelbar skönhet. Det är därför som jag idag satt som förhäxad där i kupén i det gamla Veoliatåget och studerade de gula asparna, de roströda ekarna, de knallröda lönnarna och de osannoliskt gröna granarna (jag har aldrig i mitt liv sett så gröna granar innan!) och lät mig uppfyllas av den där lyckokänslan som ibland slutar pinsamt nära någon slags fetischistisk naturreligion, moder Gaia, romantikens besjälade okultur... Men det är faktiskt den mest påtagliga, till synes äkta känslan jag någonsin drabbas av. Det enda jag nästan får ha i fred.

Ja, och nu, efter tågresan - som skulle utförts i sällskap av en kattunge men eftersom kattungen vägrade och gömde sig under soffan utfördes ensam (och det kanske var tur, det satt en oerhört vacker rödbrun cavalier king charles spaniel på sätet mitt emot och något säger mig att i fall jag hade haft Moa med hade det varit svårt att ägna höstlandskapen min fulla uppmärksamhet) - så sitter jag hemma, eller borta, eller hem-borta, i Huskvarna, med Lady i flicksängen och några goda öl i magen. Jag fick alla böcker som jag orkade skriva ned i ett mail till mamma i födelsedagspresent, det var många. Jag ser särskilt fram emot Helena Granström, och Borges. Fast nu läser jag Leka med modernismen och önskar att jag var en homosexuell man i tjugotalets London. Och texten ovan är skriven i ett lätt dåsigt tillstånd och bör korrigeras med styckesindelning och andra eventualiteter, nån annan dag. Imorgon ska jag sitta på en hästrygg för första gången på tre år, och inget kunde vara bättre, för jag hävdar att till häst är det bästa sättet att uppleva vackra höst-sommar-vår-eller-vinter-dagar. Får se om vi ser några minkar.