Itunes har blandat mina filer på ett outgrundligt sätt och jag är upptagen med annat och bryr mig därför inte, utan låter dess medvetandeströmning klinga fritt i mina öron. Det första jag reagerar på är när Kristina Lugns röst dyker upp: "Jag är inte riktigt mig själv, och det är jag glad för" från den där underbara skivan där Esbjörn Svensson Trio tonsätter några utav hennes dikter. Mot slutet av dikten säger hon att "det är lätt att skrämma sig på flykten med ord. De som verkligen älskar språket pratar inte såhär mycket. De som verkligen verkställer sin kärlek till språket slår vakt om tystnaden, ända tills de fullbordat resan till det inre rum där allt vi inte vet att vi vill säga väntar på sitt frimärke" och som om även Itunes hade det där associativa medvetandet som vi talade om på dagens föreläsning (Proust! Så klart) så skickar det mig nästa spår, som också är en dikt, utav den diktare som om någon slår vakt om tystnaden: Tomas Tranströmer. I sin afasi har han kanske fullbordat resan till det där inre rummet och satt frimärket på de haikudikter som är det enda han kan skriva nu. Och, ja - redan hans tidigare poesi har en tystnad som ständig följeslagare. Han är motsatsen till pratighet sa någon, och hans poesi är medicinen mot medias språkbrus.
Efter Tranströmer kommer så - Broder Daniel. "Dream my days away":s spretiga, ödesdigra gitarriff bryter av så snyggt mot den meditativa "En konstnär i norr" att det känns som det är meningen, att Tranströmers dikter egentligen ska ackompanjeras utav dem och inte utav sina egna pianostycken. Mot den melankoliska tystnaden, det melankoliska oljudet.
Mitt itunes har kognitionsförmåga.