åh. träden suckar, jag suckar. för trött för begynnande versaler! snömängden är så väldig utanför fönstret men jag har inte en aning om hur väldig, jag bara slänger ett öga på snöhögar som jag hade byggt kojor av om jag var fem och som jag själv hade behövt skotta ihop om jag var trettiofem och bodde i villa, men som jag nu, tjugo år gammal, kan ha ett rätt kyligt förhållande till. Jag ställde av cykeln när första snön kom i mitten av november, och när jag häromveckan på vägen hem - till fots - funderade på att börja använda den igen eftersom jag trots allt aldrig sett någon av de halsstarriga lundacyklisterna halka omkull, så talade de högre makterna mig vänligt till rätta: jag hann precis formulera färdigt tanken samtidigt som jag lyfte min snödimmade blick och såg en cyklist fara rätt in i en snödriva. ingen cykel för mig förr än gatorna slickat sig torra nån gång i mars. i övrigt känner jag mig allt för isolerad från årstiden här, i en varm lägenhet och hundra meter till ica. jag har funderat på min bristande (om än långt ifrån icke-existerande) reflektion över årstiden - mörkret och så vidare - och inser att det nog är för jag i mitt halvmedvetande minns hur det var när jag ägnade min fritid åt hästarna. Då var varje kvart som ljuset (inte) stannade kvar viktig: hann man rida ut i skogen efter skolan eller inte? alla dessa reflexer, och broddar som skulle skruvas i (jag får ont i ryggen av minnet), och pannlampor, och sen de otäcka längdskidåkarna som satte hästarna i sken, och snön, och halkan, och... då var vintern jobbig på riktigt. och den där tidigvåren då gudrun härjade skogen och morgonen därpå var vägen till stallet spärrad av granar, elen borta, vi fick hämta vatten till hästarna från gölen. hästar dricker många liter vatten. och så vidare. det var ju jobbigt. men annorlunda.
jag vantrivs inte i kulturen, men jag saknar naturen, lite.
(en trött betraktelse då jag egentligen borde skriva annat, men min hjärna är risgrynsgrötig och vill hem till en småländsk jul.)