Månskäran sitter fastnålad på den blåa anslagstavlan - blek och osminkad - omgiven av sina kroppsångor, den fuktiga kalla glödens gloria. Går vi hand i hand härifrån? Ut dit? I den frusna vattenpölen ser jag kosmos spegla sig, och som Narcissus sträcker det sig i sin fåfänga mot bilden - sugs så in i den lilla fläcken, fastnar under en hinna av blank is. Du tittar på mig och nickar. Att fånga utan att försöka. Blicken vilar, blicken vaknar.

Någonting trampar otåligt i sina spiltor, men det är inte stjärnor.