Thoreau into the Wilde

"Jag älskar ensamheten. Jag råkade aldrig något sällskap som var så sällskapligt som ensamheten"

Ett besök i tysta läsesalen på UB, den riktigt fina läsesalen till vänster om entrén, med gröna lampor, professorsporträtt, läktare och en jordglob från 1700-talet. Jag letade i bokhyllorna utmed väggarna efter en samling med finländska folksagor och trollformler som en vän påstått att han hittat där, men förgäves. Som tröst plockar jag på mig samlingen Världens bästa essayer och bläddrar lite på måfå. Läser Senecas förslag om en mänskligare behandling av slavar, och någon annan gammal romare som ironiserar över pratglada människor. Till slut hamnar jag hos Henry David Thoreau, jag som häromdagen tänkte att det är konstigt att jag inte läst Walden, och att jag måste ändra på detta. "Ensamhet" heter Thoreaus bidrag till denna topplista i essäistik. En mycket tilltalande titel i mina ögon-öron, och så var även resten av texten. Mycket "ja jag bor här ute i min stuga i skogen och lyssnar på regnet och tänker att nu växer mina bönor och andra människor är ju överflödiga och de e gött". Fin naturskildring som både smyckar ut och bidrar till tesen som drivs, nämligen den att ensamhet är både nyttigt och njutbart, och att varandet med sig själv i naturen är en gemenskap i sig. Jag vet att det är många som tycker det är lite fånigt, den här sortens avskärmning från samhället som liksom populiseras under romantiken. Att det för det mesta handlar om manliga egon som bara behöver lite mer plats att bre ut sig på, där mellan granarna. Och så är det kanske ibland. Men inte av princip - nog finns det anledning till att lyssna lite till Thoreau idag. Åtminstone om man är (som) jag, med ständig skogslängtan (skogstokighet?) och ensamhetstörst. Så jag sitter där i läsesalen och tänker lite på min framtida smålandsstuga, på getterna jag ska ha, köksträdgård och plats för alla hemlösa katter. Ett ensligt jobb utan arbetsplats. Och så vidare.

Sedan bläddrar jag vidare, hamnar hos Oscar Wildes långa dialog-essä "Lögnens förfall". Och han pissar min längtan till naturen i ansiktet, såklart. Som om han med mening gick i polemik mot Thoreau. Men det är väl sådan han är - vad man än för tillfället har i tanken, så måste Wilde slänga ut sig en spydighet om det. Och man tänker först bli lite arg men avväpnas direkt av hans formuleringskonst, och av att det han säger innehåller sanning även om det inte var just den sanningen man letade efter.

Och - vad gäller de finländska trollformlerna - så får jag väl leta vidare en annan dag. Eller, de hittar nog mig om det är meningen. Eller så.