väntrum

Jämfotshoppande in mot mitten
obunden men likstel
innanför det vita ett blått mörker
som en gång varit asfalt

Huvudet rör sig mot bröstet
vill tappa kontrollen men
medvetandets rötter är djupt begravna
under hud och kött vi inte vill gräva i
för även denna kropp är vi

Nära som en stjärnhimmel andas du
mitt öra. Jag vill känna dig men
vågar inte. Vågorna säger att
de är havet. Men jag är inte
mänskligheten.