"Men frånvaron av någonting är inte endast tomrum efter en del som fattas; den är en revolution av allt det övriga, ett nytt tillstånd som man ingalunda kan utse på förhand", skriver Proust typiskt nog i Swanns värld vars andra hälft jag tagit itu med nu när uppsatsen är inlämnad. Första delen, "Combray", läste vi i kursen i höstas (det var en njutbar vecka: Proust, Woolf och Eliot) - och föga förvånande föll jag för det associationsmässiga, för textens vilja att fånga de vardagliga kognitionerna, minnets urvalsprocess och konstens och verklighetens perceptuella sammanblanding. Sådan litteratur får mig att hålla fast vid mitt val att strunta i att bli psykolog: jag kommer ändå lära mig mer om människan genom att läsa Proust och Dostojevskij. Och slippa blanda in någon falsk objektivitet, låtsasvetenskap.

För övrigt gillar jag hur Proust är så mild och ömsint även i sin ironi: som läsare kan man inte låta bli att tycka lite synd om - eller kanske snarare få gnutta förståelse för - karaktärerna samtidigt som man skrattar gott åt dem. Jag kan förstå vad Woolf menade när hon tyckte att Prousts "androgynous mind" lutade lite väl mycket åt det feminina.

Andra delen, "Swann och kärleken", är dock litet annorlunda än den första (och jag har för mig att jag läst någonstans att den egentligen är en fristående kortroman som ger bakgrund till resten av romansviten): här är det kärlekens konstruktion som avlyssnas och nedtecknas. Om hur en välbärgad man med gott rykte och smak för kvinnor blir desperat förälskad i en kvinna han egentligen inte uppskattar för varken hennes utseende, personlighet eller smak. Att bli kär som ett tidsfördriv, för att lända sitt liv riktning och byta ut desillusion mot våldsam svartsjuka. Och sedan inte kunna bryta den onda spiralen trots en god "sjukdomsinsikt". Intressant! Men också litet långrandigt. Jag börjar längta efter att följa Marcels tidsspaning igen istället för den stackars Swann som förnedrar sig och bränner broar från båda sidor. Samtidigt som aningen om att Marcel kommer gå ett liknande öde till mötes planteras redan tidigt i romanen. I vilket fall kommer formuleringar som den ovanstående alltid få mig att fortsätta läsa Proust, även om hans romansvit väl är ett projekt som får ta ett decennium i anspråk.