klätterkatten

Det var en vårdag och när jag blickade ut genom fönstret såg jag en helt vanlig vårdagssyn: fåglar i träd.


Men! När jag stirrade igenom banaliteten och innergården såg jag det, i björken på andra sidan gården. Det ovanliga. I trädet satt en katt:


Dessutom min katt. Och när hon fick syn på mig började hon jama som om hon ångrat att hon någonsin tagit sig upp i trädet (antagligen flög den feta duvan hon jagade snabbt iväg hånandes hennes futila försök till fångst) och nu bad mig hjälpa henne ner.



Så hon hoppade ned på taket till ett skjul placerat bredvid björken och passade på att kela sig lite mot kanten så som hon alltid gör mot alla kanter, samtidigt som hon såg uppfordrande på mig


Men till slut tog hon sig ned för egen tass och följde med mig på en liten vårpromenad. Sedan kom jag hem och tog ett kort i spegeln som jag för någon vecka sedan flyttade från en garderob till hallen. Genom denna flytt skänkte jag för övrigt helt oplanerat Tintomara en lekkamrat - eller en revirfiende, snarare. Det tog dagar innan hon insåg att det var meningslöst att slåss med sin spegelbild, fram till dess hade jag som betraktare många roliga stunder.

Och det var det.