tidshopp

Till och från, från och till. Cykelkejdan gnisslar som en fågelkör, vårrusig och i behov av smörjning, när jag trampar mig fram på universitetsområdet, på cykelvägarna och kullerstensgatorna. Människor med solglasögon, människor utan jackor. Den subjektiva tiden rusar fram medan klocktiden lunkar på i samma monotona takt som alltid: tick-tack. Förutom en natt om året då även klocktiden får spatt och hoppar fram en timme i ett slag, med hjärtat i halsgropen. Man vaknar och känner sig bestulen på tid, även fast man vet att man får tillbaka den sedan, i höst. Saker som händer, livet. Jag drabbas alltid av en känsla av förvånad tillfredsställelse när jag har mycket att göra: människor att träffa, teatrar att se, fester att gå på. Roliga studier att hänge mig åt. Därför att jag i mitt huvud fortfarande påfallande ofta är fjorton år och utan en mänsklig vän och med endast en enstaka meningsfull aktivitet som liksom inte räcker för att rättfärdiga mig själv. Man blir väldigt utelämnad när ens liv är vävt av bara någon enstaka tråd: om någon kommer och klipper av den faller man fritt. Det var känslan jag hade då - att om någon ställer sig och pekar och skrattar åt mig kan jag inte göra någonting för mitt liv är så endimensionellt, jag har ingenting annat att försvara min existens med. Det är då man blir ängslig, försöker passa in sig så att det åtminstone på ytan ser ut som att man har råd att skita i vad andra tycker. En inre inkongruens, en konflikt mellan den halsstarriga drivkraften att göra och vara precis vad man vill, och självbevarelsedriften som är så intelligent att den vet att undvika sociala stigman. Därför är det så skönt nu, känslan av att man är på väg att avlägsna sig från detta så långt det går, att ens liv är vävt av många trådar, några starka några mindre starka, men att man har råd att bli ifrågasatt, helt enkelt kanske för att man inte har tid att fästa vikt vid vare sig yttre eller inre destruktiviteter. Ibland är det skönt att känna att tiden knappt räcker till, för då kan man se till att svälta de tankar man inte vill bära med sig längre.