Känslan av att jag glömt bort att komma ihåg någonting essentiellt. Kanske själva kännandet. Jag är ett tomt senvintersskal, stapplar runt i min för stora fuskpäls och fula grå skidmössa med en portfölj i varje hand, en brun och en svart, i vilka hela mitt medvetande skulle kunna rymmas. Det - medvetandet - är platt och grunt, oskarpt och bekvämt, ihoprullat som en katt på ett element. Jag har skyddat mig nogrannt, minutiöst, från anfall i alla riktningar. Jag är så rädd för konflikter. Jag är mycket ensam i min borg. Vindbron brukar fällas ned några gånger om året, ibland hålls den nere för en tid men rädslan halar snart upp den igen, dränker ofta någon som var på väg över.
Känslorna ekar så tomt här inne. De får inget fäste, studsar mot stenväggar som meningslösa projektiler. Ibland är jag ett språk utan innehåll. Ibland grammatik utan ett språk.
Kafka hade det inte heller så lätt, du vet
SvaraRaderad e t lastgamla skämtet, så här en vanlig onsdagsmorgon.
Men om det är lätt depression finns det inget bättre än musik, dans, långa, långa, långa promenader. Inte bara en massa tänk. Vem var det som sa: Jag vet inget problem som inte löser sig under en långpromenad, säkert en engelsman, lika naturfreaksad som jag.
Ja! Jag brukar också lösa mycket med långpromenader, jag misstänker att avsaknaden av dem är själva anledningen till min vårvintersvacka. Och avsaknaden av dem förklaras helt enkelt av att det inte finns något deppigare än ett genomgrått Lund, där man redan gått sönder de trevliga gatorna under vintern.
SvaraRaderaVad som behövs är grönskande smålandsskog, jag kan nästan hallicunera fram sceneriet om jag anstränger mig, med ljudeffekter (fågelkvitter, det avlägsna bruset av e4:an) och allt.
Eller, varför inte, en prunkande engelsk trädgård. Det finns mycket livsvisdom i välskött rabatt.