småland

En gång för ett drygt århundrade sedan var tåget en symbol för den framrusande moderniteten, Det Nya förkroppsligat i stål och ånga. Idag har tågresan snarare en air av nostalgi, och framför allt: tåget som färdmedel har fått epitetet "hållbar" - en utbyggnad av tågtrafiken ligger i linje med den hållbar utveckling som är eftertraktad idag. Tåget har gått från att vara skrämmande och hypermodernt till mysigt och modernt på ett sånt där hippt "eko-tänk"(blöh)-vis.

Jag tänker på detta medan jag kliver på tåget i Lund och sätter mig tillrätta, när jag tittar ut genom fönstret medan stålkroppen börjar röra sig och jag ser ett vackert, morgondisigt vårlandskap sväva förbi. Och innan dess, på stationen, tänkte jag extra mycket på moderniteten, på det orimliga bullret och myllret, ljuden och ljusen som forsar emot en när pendlares fötter klapprar mot gatstenen och asfalten och rulltrappan surrar och det luktar gammalt kiss och bränt gummi.

Jag tänker extra mycket på detta eftersom jag har Tintomara med mig; hon sitter instängd i en trång gallerförsedd bur i mitt grepp och tvingas ta emot alla dessa intryck. Jag slänger en tröja över buren för att mildra intrycken, men minns att katter antagligen ser minst lika mycket med hörseln som med ögonen. Så jag kommer på mig själv med att sätta mig in i kattens situation, och allt blir absurt. Jag förstår inte klapprandet, tjattranden, hetsen som utsöndras från människorna och som sipprar in i min känsliga luktorgan. Jag vet inte hur det är att vara katt, men jag tänker inte i termer av högre och lägre medvetande utan bara olika. Annorlunda. Om man ser med hörsel och morrhår är världen antagligen en annan.

Och jag antar att ännu en anledning till varför jag börjar resonera så här är för att jag började läsa i Thomas Nydahls Långsamhetens nej igår. En rätt trevlig bok; jag håller inte med om allt - jag är ju ändå ung och vill ändå se något positivt i informationssamhället - men ändå tillräckligt mycket för att längta efter tystnad och ensamhet, mer än vanligt. Och - vilken tur då, att det är dit tåget ska föra mig. Åtminstone dit där jag har bättre förutsättningar för det. Småland, skogen.

Och det var också en nästan fånig lycka att snöra på sig kängorna och ge sig ut i naturreservatet vars stigar jag känner utan och innan men som ändå alltid är nya. Som skiftar färgnyans för varje dag. Så här års äger grodornas parningslek rum borta vid gölen, deras framkväkta kärlekssånger låter som flyttfåglars rop. Och pissmyrorna i myrstråket är så yrvakna och så väldigt många att det faktiskt h ö r s hur de myllrar fram. Ett svagt susande, men ändå tillräckligt starkt för att överrösta E4:ans brus. Det är äckligt men sjukt häftigt, de minstas armé. Och i den delen av skogen som i eftermiddagsljus alltid påminner mig om Fylke så som det gestaltas i Peter Jacksons filmer (paradiset!) stöter jag på en rådjur, som visar sig vara tre. Vi står och blänger på varandra mellan träden en lång stund, solen gassar och jag börjar svettas men kan inte röra mig. Inte förrän min motpart ger upp och försvinner djupare in i skogen med ett par språng.

Ja, ni hör ju. Jag blir helt lyrisk. När jag kommer hem till huset lägger jag mig på gräsmattan och läser Thoreau. Walden. Såklart. Det här är en stämning jag trivs i! Men är det hållbart?