söndagsbetraktelsen

När jag är på väg från läsesalen på UB med böcker i min väska och solsken i min blick får jag syn på en ludensvans, en röd liten ekorre som hoppar runt på trottoaren mitt emot. Hon verkar helt orädd, obrydd, gladlynt. En man kommer gåendes på samma trottoar som ekorren och den senare bryr sig inte nämnvärt, klättrar upp en bit på kastanjeträdets stam, men i sakta mak. Mannen tittar snabbt på det lilla djuret men riktar sedan sin blick uppåt, mot de ännu ganska nakna trädkronorna. Han har en klickdosa i handen, en såndär som de har på teatrar för att räkna biljetter. Klick klick säger den. han måste räkna kråkbon, tänker jag. De är många i träden vid UB-parken. hur många som helst. Vart man än tittar upp ser man dem avteckna sig som fläckar mot himmelen. De stora fåglarna har sitt eget samhälle där uppe bland grenarna, på kvällarna håller de rådslag. Varför de ska inräknas och statistikföras kan jag bara gissa, men jag väljer att låta bli.
Mannen med klickdosan stannar inte, han tittar och klickar medan han går. Fortsätter att gå. Jag stannar kvar och tittar på ekorren. Hon är verkligen jätteröd, rödare än tegelstenshusen i bakgrunden. Jag tänker på ekorrarna i Hyde Park, de är många och sociala men inte alls så färgglada som de svenska. Den här ekorren klättrar så småningom längre upp i trädet, sätter sig på en gren och försvinner plötsligt ned i någon hålighet. Dyker strax upp igen med en nöt i sitt grepp. Den som spar han har, och den här filuren har ett förråd, oåtkomligt för de flesta. Jag står så och ser på hur hon sitter på grenen och gnager på nöten mellan sina små kloiga tassar, jag ser hur kinderna blåses upp innan hon sväljer och hur de små pepparkornsögonen glimmar i vårsolen.
Hon verkar helt nöjd med livet. Jag är i några minuter helt nöjd med att stå och titta på.