Äntligen mullrar det till - först lågmält, försiktigt, som för att testa akustiken: låter det bra? okej? då kör vi! Sedan kommer först det där sprakande, rivande ljudet, som om någon på utsidan av himlen försöker ta sig in (som i en japansk tecknad serie jag såg på den tiden när det begav sig), innan det i en rullande rörelse övergår till det basmättade dånet som fyller ens huvud. Himlen är alldeles sepiafärgad, i rummen är det mörkt som skymning fast det är tidig eftermiddag. Vinden dansar i björkträden, svalorna dansar i vinden.
Jag cyklar sedan genom ett Lund som är som tömt på blod. Fast tömt på människor. Regnet har lugnat ned sig en aning men strilar fortfarande i en stadig ström, smattrar hemtrevligt mot min regnjacka när jag rullar nedför tunavägen. I korsningen vid Botaniska trädgården blinkar trafikljusen gula, här har lagen upphävts. Vid cykelbanan har vattnet samlat sig till ett litet innanhav och när bilarna kör förbi skvätter det i kaskader mot mig, men jag cyklar snabbt förbi. Kommer fram till Lundagård, där kastanjerna står och gungar i takt med vindens och åskans och regnets söndagssymfoni. Jag försöker skaka av mig någonting när jag går in i borgen, en känsla av att vara upplöst i omgivningen kanske, men jag vet inte om det lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar