knausgård och vardagen

jag gillar egentligen vardagen, och jag njuter av den mer när jag fotograferar den - det är väl inte konstigare än att det krävs ett processerande genom något medium för att man ska få syn på alla de där tingen som man omger sig med. främmandegöringen. att sitta på balkongen och lyssna på regnet, att äta en chokladcroissant, att titta på katten, att kyssa sin man, att sticka på en halsduk samtidigt som man lyssnar på radio. alla de där små parenteserna i livet som är livet.

Det är förresten sällan någon gör litteratur av vardagen så som Knausgård gör i Min kamp 1, som jag nu äntligen läser - jag är lika begeistrad som alla mina vänner ("alla"?) varit under våren, samtidigt som det känns fånigt att vara så betagen av något så enkelt. Karl-Ove skalar en apelsin. Karl Ove brer fyra stycken smörgåsar. Karl Ove lyssnar på sin pappas steg i trappan för att avgöra vilket humör han är på. Karl Ove är sexton år och vill bli full på nyårsafton. Men allt det där skildras med en så lätt hand, det är på gränsen att bli pratigt men blir det aldrig, det är bara livets flöde som rinner över sidorna, som jag vänder snabbare än i någon annan bok jag läst på sistone. Den här rena läsglädjen, det var kanske lite för länge sedan jag kände den. Och det finns en markant skillnad mellan den här uppväxtskildringen och de man oftast läser: jag tror det har att göra med att Knausgård inte är mobbad. Alla är alltid mobbade, utfrysta, har problem hemma i skolan eller både och, i uppväxtskildringar. Det finns alltid någon slags dom som vilar över protagonisten, ett olyckligt öde som förföljer henom. Men - inte här! Den tonårige Knausgård är mitt emellan ensam och populär; han är en rätt känslosam individ men har en stark integritet (för att vara sexton år), han är aldrig någon martyr. Det är skillnaden mellan liv och roman: ingenting är förenklat, det finns ingen påklistrad dramaturgi. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka: ja, detta måste förebåda att det där ska hända... - jag väntar liksom på att saker ska gå åt helvete. Och det gör de kanske sen också, romansviten heter ju ändå "Min kamp" och handlar om ett skrivande liv, och de går ofta åt helvete innan det vänder och man får ordning på pennan. Men - det går liksom åt helvete så långsamt att man inte hinner märka det förrän man står i gyttjan, precis som i det så kallade verkliga livet. Därmed inte sagt att det verkliga livet skulle vara så mycket bättre än det tillrättalagda romanlivet, de är snarast dåliga eller bra (välj efter humör) på olika sätt. Men jag gillar författare som skildrar tillvarons komplexitet - och tar till vara även på alla de ögonblick och händelser som inte har ett särskilt syfte utan bara finns där.

ja, det här började som ett fotoinlägg och blev läsejournal? vad har jag för syfte med mitt bloggande? vad har jag för läsare? eller kan det här bara få vara en då-och-då-medvetandeström och så är det bra med det? Jag lider av formlösheten, som torgny lindgren hade sagt.......... ---- !!!