Jag känner mig så oerhört splittrad. Alltså verkligen kluven i x antal byggklossar som har uppdraget att konstruera mig som individ men som alla istället skaffat sig egen vilja, varsin helt egna vilja som sträcker ut sina handleder åt olika håll, griper tag i luft eller grässtrån.
Jaha?
Och kvar är ett knippe av impulser, ett bräckligt litet medvetande som försöker hantera en tsunami av information? Och samtidigt valla sina jag-får? Och odla sin balkonglåda? Och mata prestationskatten?
Och i fall jag behöver en ny processor? Jag är lite överhettad här? Om jag bara hade lite bättre arbetsminne? Moderkortet fungerar, men faderkortet? Vad gör man åt det? Och jag blir så matt av allt detta kritiska tänkande jag vill bara sätta mig på en sten i skogen med korslagda ben och låta ett tidlöst OMM susa i min skalle. Just nu susar min skalle mest av öronvaxfördämning, det är alldeles svart och tjockt i min skalle visar bomullstopsen. Alldeles svart och tjockt! Ja, det är inte konstigt. Tjära. Nylagd asfalt. Sot. Saltlakrits. Fastkletat på insidan. Kom och genomblås min skalle med bazooka eller revaxör. jag väntar och läser Min kamp så länge. vi ses?
Känner igen mig i det här. Bra skrivet.
SvaraRadera