oväder

En av de sista kvällarna i Småland (nu är jag tillbaka i en helt ny vardag i Lund), jag ville till Utsikten för att ta farväl av staden, och av något mer än staden - snart säljs mitt barndomshem på berget och jag kommer inte längre bara kunna gå rakt ut i skogen och hamna där vid brantens kant. Inte bara sitta en stund på klippan och se staden slicka stränderna, se de små dockliven pågå där nere i dalen, lyssna på e4:ans mummel och skrikande bildäck från esplanadrondellen. Inget mer av att vänta ut solnedgången för att få bada i de sista röda strålarna.

Under den korta promenaden dit rullar ett oväder in söderifrån och som för att ge mig ett dugligt avslut hålls just den där sortens skådespel som får en att fundera på vad himlen är gjord av. Allt detta ljus och mörker, mörkret som flyter i ljuset, mörkret som svävar över staden som ett lock. Ljuset som sipprar ned genom sprickorna, speglar sig i vattnet.
Kontraster och återspeglingar.

Och nu, nu befinner jag mig på platt mark i höjd med havet. Och jag älskar det.