-

Söndagmorgon. Någon skakar lakan på balkongen mitt emot, jag ser hur det fladdrar bakom gliporna i köksgardinen. Vad har hänt mellan dessa lakan i natt? Är behovet av renhet stort idag? Var kroppsvärmen litet för intensiv? Passionen doftar inte jenka. Alkoholhaltiga vätskor och kroppsvätskor, småtimmarnas grogg. Mina lakan är svala sedan jag bytte dem för en vecka sedan. Den omöjliga passionen fick bara undantagstillstånd en natt. Allt annat hade varit tanklöst, jag förstår det, men ändå inte. Förståelsen känns egentligen mycket avlägsen. När jag inte ser dess upphovs ansikte. När jag inte sett det på månader. Min medkänsla har inte oändlig yta, mitt samvete rymmer allt mer innan det börjar ruttna. Jag tror det är min kroppstemperatur, vad den sjunker, jag är ett kylskåp. Kan bära omkring på mycket innan det blir skämt.

Skämt. Allt är ett skämt. Jag skrattar ganska ofta, men jag kippar efter andan av andra anledningar också. Ganska ofta. Lakanen fortsätter fladdra bakom köksgardinen. Jag borde dra den där gardinen åt sidan, släppa in ljus åt kryddväxterna som står och vantrivs i sitt halvmörker. Det blåa blir så blått här i köket. Blå skåpsluckor, blå kökshanddukar. Blått knäckebrödspaket på den utdragbara skärbrädan. Skärbrädan som inte riktigt passar i sin skåra, man måste tvinga in den. Med våld. Och svordomar. Man måste tvinga sig. Passa in sig. Lite åtminstone. Vara lite lagom avvikande, bara precis så att det märks, som en oväntad krydda i grytan, en frisk doft av citron i den stillastående luften. Men jag känner mig snarare som ketchup och kolasås på vaniljglass, ibland. Det finns ingen form jag kan klämma mig in i. Sockerkaksform, muffinsform, bullform... Nej, jag orkar inte det där! Jag tar hellre konsekvenserna av att vara formlös. Obestämd. En stamcellsmänniska. Ett postmodernskt flytande subjekt. O.s.v. V.g.v. var god leta vidare om du önskar en röd tråd.