tranströmer

En mycket förkyld, trött och regnig torsdag i oktober, och någonstans bortom min instängda lägenhet jublar människor men jag märker det inte förrän fyrtio minuter efteråt, när jag glömsk om vad jag missat loggar in på facebook och försöker tolka mina vänners statusuppdateringar. Jaha - oj - va - nej? Jaha! Så fick han sitt pris till slut, och poesin fick sitt pris, det var på tiden. Men på nåt sätt är det lite tråkigt, för att det inte är nåt nytt, och för att det ändå är Tranströmers år i år i och med åttioårsfirandet. Men i denna av nyhetsflöden översvämmade samtid kan det i och för sig vara skönt att slippa mer och mer och bara slänga sig på soffan med Tranströmers samlade dikter, vila i tystnaden mellan de på guldvåg vägda orden:

Jag släpar som en dragg över världens botten.
Allt fastnar som jag inte behöver.
Trött indignation, glödande resignation.
Bödlarna hämtar sten, Gud skriver i sanden.

Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv
genom en skog av tomma rustningar.

(Postludium, ur Det vilda torget)