Jag och marx läste inkomna texter - till ett kommande nummer av ordkonst med tema "kartor". kartor kartor, jag tänker bara på kartan över Terra Incognita som hänger på väggen bakom kvinnan i blått som läser ett brev på en målning av Vermeer, se ovan, och som Tranströmer skriver om i en dikt som heter just Vermeer. Det är min favoritdikt av honom, antagligen för att det var den första dikten jag verkligen l ä s t e, nogrannt, och under vägledning av min dåvarande svensklärare. Jag skrev en analys av den som mitt sextonåriga jag var så nöjd med, där jag tolkade in ett buddhistiskt budskap i de sista raderna (och tomheten vänder sitt ansikte till oss/ och viskar/ "jag är inte tom, jag är öppen"). versrader som sedan under en klassfest förvanskades till utropet: "jag är inte tom, jag är full!". Jag har helt enkelt många minnen av den här dikten - den både fungerade som en portal till en värld av ord och mening jag förut inte haft tillgång till, och vävde sig in i mitt dåvarande liv rent konkret. Plus att jag gillar målningen också. Efter att Tranströmer fick nobelpriset gick jag runt i lägenheten och lärde mig den utantill, jag kan alldeles för få dikter utantill, tänk om jag en dag skulle fastna någonstans, i limbo eller bara instängd ensam i en mörk källare någonstans, utan något att göra, någon att prata med, något att läsa! då måste jag ju ha ett litet bibliotek av dikter i mitt huvud att överleva på, tänker jag. Som den där skeden i Mio min Mio som smakar av den maträtt man är som mest sugen på just då och som stillar ens hunger. Fast något som stillar ens existentiella och intellektuella hunger. Man måste förbereda sig på det värsta.
Ber (inte) om ursäkt för dessa lösa associationer... En nästan sammanhängande fortsättning på karttemat följer kanske. Och nästan apropå: när jag bildgooglade "Kvinna i blått som läser ett brev" var det min egen blogg jag blev anvisad till! Internet är ett Terra Incognita men ibland kommer man hem till det bekanta ändå.
Kartor. Bra tema. Ja, fler borde kunna några dikter utantill. Inte minst för att det påminner om sån där mysprettofilm där allt plötsligt stannar upp när någon reciterar några ord av Baudelaire som fångar situationen och fängslar hela sällskapet. Nu tänker jag googla upp den där Tranströmer-dikten.
SvaraRaderaHaha Baudelaire är ju en partydiktare - bra för efterfester - Tranströmer not so much... om man inte förvränger hans ord, då. Quevedo är bra för bakfyllan. Man borde helt enkelt ha en dikt eller två för varje tillfälle!
SvaraRaderaDisclaimer: jag kan ingenting om poesi (skäms). Quevedo säger du. Tranströmer. Biblioteket är stort och jag har inget bättre för mig. (Plugga till tenta. Men det räknas inte som bättre.)
SvaraRaderaJag kan inte så mycket heller men man har ju livet på sig! Har tvingat mig själv att ta itu med poesin mer på sistone, annars kan det kännas lättare att bara läsa en roman, och så gör man det istället. Men jag tror en dikt om dagen är bra för magen.
SvaraRaderaQuevedo är sånt man läser på litteraturvetenskapliga grundkursen, annars kanske inte. Men jag gillar barocken som epok - motsägelserna, förgänglighetsmotivet, det svulstiga. Men Tranströmer tillhör ju nödvändigheten, om det nu finns någon sådan! Lättillgänglig på alla sätt dessutom.
Tentapluggande i teoretisk filosofi? Då måste du väga upp med poesi, annars kommer du bli en urtrist analytisk filosof!!
"One day in the park
SvaraRaderaI had quite a surprise.
I met a girl
who had many eyes.
She was really quite pretty
(and also quite shocking!)
and I noticed she had a mouth,
so we ended up talking.
We talked about flowers,
and her poetry classes,
and the problems she'd have
if she ever wore glasses.
It's great to know a girl
who has so many eyes,
but you really get wet
when she breaks down and cries."
Det är en av de få dikter jag kan utantill.Skriven av Tim Burton, komiskt nog. Den kanske inte skulle mätta en direkt intellektuell hunger, men som efterfestsdikt tror jag den passar ganska så bra!
sofia: Å men du kan nog bra mer än mig allt! Jag kan knappt ens namedroppa ordentligt. Och på sista tiden har jag läst nästan enbart - hujedamig - tidningar. Har skamligen haft för dåligt tålamod för romaner. Jag borde varva upp med lite poesi för att komma in i matchen igen.
SvaraRaderaOch ja, just nu logik! Torrt och abstrakt. Du har helt rätt, imorgon är det jag som lånar lite diktsamlingar.
Ja, absolut, mera dikter och strofer innantill. Utan. Menar jag, Jag har en som börjar så här: O God, I could be bounded in a nutshell and count myself a king of infinite space...
SvaraRaderamen sen fortsätter den med ett par ord jag inte "behöver": were it not that I have bad dreams.
Alla får vara med och gissa. Tips: Blankvers.
Och så finns den här: What awful beast, it´s hour come round at last, slouches toward Betlehem to be born.
Upp och hoppa alla anglofiler!
Den första är väl Hamlet (säger jag, med handen på hjärtat, utan att googla). Jag har egentligen inte alls ett minne att skryta med men de där dåliga drömmarna påminner mig om en dramatisering jag har sett.
SvaraRaderaMen tvåan har jag ingen aning om. Och jag är ju germanofil(?) nu för tiden.
Och gissa vad som händer. Jag byter till mig två fanzine av någon snubbe med en blogg, och så har han skickat med en diktsamling han har skrivit. Världen vill mig något.
SvaraRaderaRätt.
SvaraRaderaTvåan är Yeats.
Germanofil är mer inne. Ha ha. Men jag är dessutom danofil.