skrylle

Förra lördagen vaknade vi klockan två till en lägenhet som badade i solsken, det är som om allt är gjort av guld sa A och så mindes vi vad vi bestämt oss för någon gång innan vi gick och lade oss: att vi skulle cykla till Skrylle naturreservat. Vad man beslutar under ruset brukar upplösas i ett intet dagen därpå, men inte denna gången. Så vi packade cykelkorgarna och ryggsäckarna och gav oss av: först genom hela Lund, från väst till öst, den sjunkande solen dunkade oss i ryggen och våra skuggor skyndade före. Sedan över de oändliga fälten, bortåt och uppåt, tills vi kunde se hela Öresund breda ut sig med slätter och bebyggelse och bron som en länk i landskapet. Att jag är känslig för vackra naturscener har kanske mina läsare redan förstått, men när jag är bakfull är jag så lyrisk att jag vill kalla mig panteist. Ser Guds närvaro i ett enormt pilträd, i de fortfarande smaragdgröna gräsmattorna, i utsikten, i solnedgången som såg ut som på ett vykort från Afrikas savanner. En märklig lyckokänsla: förundran.

Vägen till Skrylle var längre än vi trodde (17 kilometer är en sak att läsa i en turistbroschyr, en annan sak att uppleva i sina benmuskler) och det kändes som att vårt mål hela tiden undflydde oss. Vi passerade berg som vi inte hade en aning om att de existerade här, det såg ut som Mordor men var nog bara ett stenbrott. När vi kom fram hade solen precis gått ned och novemberkylan krypit upp ur jorden. Men vi hade eld. Och innan vi cyklade tillbaka hittade vi en offentlig toalett där vi tinade upp våra fötter under handtorken.

På vägen hem öppnade sig himlavalvet och visade nästan alla sina stjärnor; på en mörklagd landsväg långt borta från städernas utjämnande ljus var det en intensiv upplevelse. I dikena prasslade det från djur som gömde sina identiteter i mörkret.