I läsesalarna:

klocktickandet, bladvändandet, stencilprasslet och godispappersprasslet. Stolssitsknarrandet och sedan den tryckande tystnaden. Åtminstone i rummet, i huvudet däremot trängs orden i trånga soffor, byter plats med varandra som lekte de havet stormar. Aldrig bestämmer de sig! Och jag försöker forma sammanhängande tankar, för att inte tala om resonemang, men kommer av mig med varje kommatecken, liksom halkar ur spåret och måste börja om. Så skriver man istället en text om ingenting, eller om läslampor i vackert grönt glas eller om att brandlarmet gick när jag satt på SoL-biblioteket och skrev på en essä om Elfriede Jelinek istället för att skriva på min b-uppsats om henne, för orden ville för en stund flöda på svenska och i helt andra banor än de jag valt för mitt uppsatsskrivandet. Jag kommer alltid till en gräns som jag uppfattar som mitt tänkandes gräns, men som jag av erfarenhet börjar förstå är mitt självförtroendes gräns. Jag har alltid älskat att lära mig, men jag har aldrig riktigt kommit dit att jag känner att kunskapen är någonting jag kan besitta. Den dubbla domen: att vara kvinna och alltid ifrågasätta sin förmåga, och att komma från en oakademisk, kulturellt analfabetisk familj och alltid ifrågasätta sin kunskap. För den vilar på en så bräcklig stomme!

Ungefär så känner jag, och man ska väl skriva vad man känner, man ska väl uttrycka sig så att man inte inte exploderar av det inre trycket. Eller så kan man tiga? Och det har jag gjort, jag har varit tyst genom att prata, prata, prata, för att det väsentliga ska ligga dolt bakom orden. Jag är lika rädd för att visa mig som jag är rädd för att inte bli sedd. Och nu rinner tiden ut: ljuden tilltar när väskor packas, jackor tas på, snart stänger UB och vi måste ut i den fuktiga novemberkvällen. Vi lämnar rummet men bär orden med oss. Och jag försöker sätta en punkt jag kan tro på.