samtidsoro

Min mellanstadieskola låg på ett berg, på gränsen mellan småstaden och landet och eleverna där var mestadels en blandning av vit undre medelklass och arbetarklass. När min sex år äldre bror gick där hade han en klasskompis som var adopterad från något afrikansk land. En träslöjdslektion då eleverna hade varit lite stökiga, pratat lite för högt, kanske kastat något verktyg omkring sig kastade slöjdläraren ut denne pojke genom fönstret samtidigt som han skrev "Jävla neger". Så lyder legenden i allafall. Vi kallade alltid den läraren trähitler bakom hans rygg.
 Det fanns en andra generationens invandrare i min parallellklass, han var utåt stökig och stöddig och elak mot flera av tjejerna i min klass men eftersom jag av självbevarelsedrift försökte hålla mig på god fot med de minst idiotiska av de med mobbartendenser kom jag att lära känna honom lite bättre och såg att hans elakheter var grupptrycksbetingade och att han kunde vara väldigt sympatisk. Han var lite som jag, försökte hålla sig på god fot med alla - även de som jag kallade "bönderna", de som i sin tur kallade mig "kommunistjävel", och senare på högstadiet då de växt i antal och verkligen kom från landet, Lekeryd där livet kretsade kring EPA-traktorer, och jag hade utvecklat allt starkare antisexistiska åsikter, "feministfitta". Han förstod väl att han riskerade att ifrågasättas av dessa pojkar, blivande män, som med testosteronet spirandes i kroppen började utveckla fascistiska åsikter, och spelade därför joker tills vi började på högstadiet nere i dalen, där antalet elever med utländsk bakgrund var betydligt högre och han slutade prata perfekt svenska och började bryta på serbiska.
Jag kunde aldrig hålla mig på god fot med de där jag kallade för bönder, på högstadiet nere i dalen drog det ibland ihop sig till små bataljer kallade "bönderna mota blattarna" som dock oftast var måttligt våldsamma, mer som ett sätt att läcka frustration kanske, och jag höll mig utanför, tillräckligt upptagen med att skydda min integritet som ung arg feminist i en sexistisk värld. Men den främlingsfientlighet som cirkulerade där, framför allt i de grupper av pojkar och flickor som var uppvuxna en bit utanför staden, gör sig påmind nu. Jag minns att jag tänkte, om de våldsamma personer som skrek rasistiska och sexistiska förolämpningar över skolgården och gjorde de första tonårsåren hotfulla och otrygga för mig såväl som för många andra, att i den riktiga världen, den vuxna världen, skulle dessa skolkande, allmänt ointelligenta individer inte ha någon makt. Min överlevnadsförmåga grundade sig i framtidshopp och en tro på ett fungerande samhälle utanför skolan.
Nu är framtiden här, och de individer som härjade mellan- och högstadieskolorna med sin omogna främlingsfientliga och misogyna retorik sitter nu i vår riksdag. Och de har inte ens växt upp, mer än rent kroppsligt. Större muskler att slå med, större nävar att greppa järnrören med. Större fötter att stoppa i stålhättekängorna, men oftast är de utbytta mot propra läderskor för att matcha kostymbyxorna som är mer lämpliga att bära på kontoret. Men retoriken. Retoriken är densamma. Särskilt när den, ofiltrerad av dagens taktiska omformuleringar, rinner ut genom alkoholstinkade munnar sena nätter fångade av en mobilkamera i självförhärligande syfte.
Min tanke om en vuxenvärld baserad på helt andra premisser än skolans värld visade sig vara naiv. Jag gick ut den svåraste gymnasielinjen med bra betyg, har snart en kandidatexamen med högsta betyg i alla kurser, och hoppas på att kunna leva över existensminium utan att göra avkall på mina egentliga ambitioner och ideal. De bröliga målbrottstonåringarna sitter välmående vid sina dyra skrivbord i Stockholm så länge de något sånär lyckas tänka en sak och säga en annan.
Jag vet inte vad jag ska göra åt denna vetskapen. Jag vet inte vad jag ska göra åt att fascismen breder ut sig i min omgivning på samma sätt som i Europa på tjugotalet; att argumentera med människor som tror på en obetingat sann svenskhet visar sig gång på gång omöjligt. Det är som att leva i två helt olika verkligheter, som om man pratar och pratar men orden inte når varandra. Båda sidor vet att de har rätt men bara en av dem kan argumentera på ett sakligt vis. Den andra bryr sig inte om det, eftersom det är PK att argumentera. Och att vara korrekt är enligt någon logik att vara inkorrekt.
Jag förstår inte världen!
Jag är orolig!
Här i Tyskland har man genom begångna, grova misstag tvingats lära sig av historien, och därför är tröskeln för fascismen att sippra in högre. Men ska det verkligen krävas att Sverige, och resten av Europa gör samma misstag? Hur är det överhuvudtaget möjligt att inte se att retoriken gentemot muslimer är identisk med den gentemot judar för åttio år sedan?
Jag skulle kunna fortsätta, men till ingen nytta. Ju mer jag tänker på det, desto större växer sig frustrationen - men det är viktigt, också. Man kan inte inte vara frustrerad när man lever i en sån här tid. Ondskan vinner när de goda gäspande tittar mot skyn.