färd

Det är kväll, skogen rör sig bakom glaset.Hästkrafter som dånar i tystnaden, de smala banden av asfalt som glider genom landskapen, genom skymningen, mellan träden. Vi befinner oss i en övergång. Någonting är döende, någonting börjar leva.
Färgerna sprakar i ljuset men i mörkret är allt stilla, en dov blåskala. Men bakom mörkret, bakom trädstammar och markvegetation rör sig djuren, de syns inte från vägen nu men man kan känna deras närvaro genom glaset. Rådjuren som står och betar i fältens utkanter, fåglarna som sover ihopkurade på grenar, grävlingen som just vaknat, nu på väg till sina jaktmarker, daggmaskarna som krälar under marken, försäkrar övergången från död till liv och tillbaka igen. Förra årets lönnlöv blir en ny årsring på den unga björken. Kroppar som faller isär och kroppar som byggs upp, kall luft lägger sig kring mitt ansikte när jag lutar pannan mot fönstret.
Månen hänger snett i öster, hennes svaga ljus oförmöget att lysa upp vägen för någon ikväll. Hon är bara en spegel för solens storhetsvansinne, precis som vi människor är speglar för varandras föreställningar. Som djuren är speglingar av våra vanföreställningar.
Jag korsar benen där jag sitter på sätet, stryker med fingrarna över jackans mocka. Gammalt liv, gammalt ljus. Jag undrar var dagens fjärilar tar vägen när det skymmer. Sover de? Högt eller lågt? Och vilken dygnsrytm har skalbaggarna?
Jag faller nästan i trans, långfärdssömnen, den blåa, lätta, men ett skall genomborrar den rörliga tystnaden drar mig upp till ytan igen. Livet pågår, någonstans. Vissa kvällar känns det inte som en självklarhet. När man passerar lagerbyggnadernas fyrkantiga bergsmassiv mellan kalhyggena eller de stora köpcentren utanför städernas trösklar, mausoleum av stål och glas när de stängt för dagen. Då är det lätt att se ödsligheten som tecken på att något tagit slut. Att det kanske inte ens tänker börja igen.
Men det börjar alltid igen.
Först sjunger fåglarna, en timme av sång utan bakgrundsljud. Sedan kommer dimmorna som dansar sig upp ur vetefälten, sist reser sig solen bakom barrskogen. Månen vet sin plats. Och när strålarna letar sig in genom våra smutsiga fönsterrutor återfår våra ansikten, under natten släta som speglar, de rynkor och djuphavsgravar vari livet gömmer sig.
Jag somnar igen, och vaknar fortfarande i mörker. På väg. Någonting fortsätter.

(Gick igenom mitt anteckningsblock inför en tenta och hittade en text skriven under en bussresa från Värnamo till Lund i september)