november

För ett par veckor sedan låg jag sjuk i en elak förkylning i ett tiogradigt rum i tre dagar, elementen fungerade inte och jag var för dålig för att ta mig till universitetet och de varma läsesalarna där. Samtidigt som jag började tillfriskna återkom värmen i elementen men nu har den försvunnit igen, och utanför blåser novembervinden över Grunewaldstrasse.
November är en vacker månad egentligen. Men jag tänker mig den som leråkrarnas månad, de tröttgula ängarna med spindelväv som skiner av daggdiamanter i den bleka förmiddagssolen - jag tänker mig inte november i en stad. Men det går också. Har inte besökt mina parker sedan innan jag blev förkyld för allt dagsljus rinner ur himlen medan jag befinner mig i föreläsningssalar och bibliotek, men har här några bilder från slutet av oktober då träden fortfarande lyste gula och röda i en varm eftermiddagssol. Nu är det melankoli, något hammerhøiskt, ett blekt ljus och knotiga siluetter. Och även inombords - jag vet inte varför, men jag kan liksom inte finna en rytm - bara om lördagsmorgnarna, på dansgolvet, men det där är så flyktigt. Jag tappar tråden hela tiden. Påbörjar glatt, avslutar endast under tvång från ett förvridet överjag.
Men om måndagarna tar jag U3 långt söderut, förbi stationer med "Dorf" i namnet, till Onkel Toms Hütte, där min ridskola ligger. Jag har fallit tillbaka - tio år av mitt liv med hästarna, och jag trodde jag kunde sluta med det, precis som jag försökte lägga allt bakom mig när jag flyttade till Lund för att studera. Jag är glad att man inser att man haft fel ibland, att man inte alls måste fly från det gamla bara för att man inte passade in (även om insikten är den att man ändå inte passar in någonstans). Nu skriver jag på en essä om hästen och människan, hästen i litteraturen och konsten och om min och andras relationer till hästar samt det problematiska i att utnyttja djur för sitt eget goda nöje. Men den är svår att avsluta - när man tänkt på något för mycket för länge är det som att tanken sått sina egna frön, ett vildgräs som spritt sig i hjärnan och man hittar inte riktigt alla trådar för de ligger dolda under det frodiga gräset.
 Naja - das war 'es. Nu ska jag återgå till Thomas och Tonys öden i Buddenbrooks. Sin tids Downton Abbey, är mitt korta omdöme.