avbrott

Tallarna, de långsmala med små mörkgröna moln asymmetriskt placerade upp emot toppen. Nu ser jag dem överallt, utanför fönstret, när jag går utanför dörren. Smålands mörker, smålands ljus. Barnaögon som tindrar i kapp med den ständigt bortsmältande snön, det minsta barnet i min gamla klänning på julafton, hundar och katter överallt. Njutningen i att släppa taget. Strunta i texter som borde skrivas, äta socker utan att springa efteråt (det går inte att springa, jag föll och slog i hakan så det blixtrade i huvudet bara av att gå med två glas rödvin i kroppen), försöka att inte bry sig, försöka känna förtröstan och hoppas på att vägarna inte växer igen medan jag tar paus från tuktandet. Bara sitta och smeka katten, betrakta hennes rörelser över vardagsrumsgolvet. Lagra bilderna under huden. Att leva på i månader framöver.

Min, med teknikmått mätt, uråldriga kamera mötte stengolvet på Flughafen Schönefeldts toalett så nu blir det kanske inga bilder mer förrän jag fått jobb och kan avvara pengar på en bättre begagnad. Lämnar er så länge med någon slags pastisch och så kan vi lyssna på Schuberts Ave Maria men inte i nån kitschig julskivevariant, är ändå för sent för det, utan en hjärtskärande som alltid får mig att gråta efter att ha sett filmen Der freie Wille (en fantastisk feel-badfilm, se den som medicin mot alla de Cameron Diaz-rullar du ofrivilligt sett under juldagarna). Önskar dig, er EDER ALLA ett nytt år som är lite bättre än det konstiga som varit.