-

Dagarna är spelkulor som rinner genom fingrarna, inte direkt nyttiga men vackra att titta på och sköna mot huden. En torsdag går jag för andra gången längs med en liten gata i Schöneberg där husen är så stora och anspråksfulla att det känns som att de kräver något av en som förbipasserande, och plötsligt hör jag ett intensivt fågelkvitter och en blixt av aprilsolsken passerar genom mitt medvetande. När jag ser mig omkring upptäcker jag en klunga snödroppar i den blöta frusna gräsmattan framför ett av husen.

En försmak. Ett förspel. Men staden fryser och tinar om vartannat som frukten i ett för kallt kylskåp och jag har tappat vikt och blivit lättfrusen igen så min längtan efter den stundande revolutionen är lika stark som vanligt, som för alla andra på det norra halvklotet. Jag tänker på grodornas parningslekar i april, hur man inte ser själva djuren först utan bara hör de liksom knottriga ljuden och prasslandet bland löven. När man ser sig omkring rör det på sig överallt. Man känner sig nästan oanständig, en voyuer.

Det våras snart men vänner flyttar från staden och jag stannar och vill ingenting annat än att stanna. Känner mig väl lite ensam ibland. Mest om söndagarna. När jag vaknar i skymningen och ingen bryr sig.

En söndagsmorgon fann jag mig på en barstol i kassan till klubben dit jag går ibland. Fem timmar tidigare hade jag betalat tio euro inträde och nu satt jag där med pengaskrinet till höger och två män framför mig, den ena slängde långa blickar på mig från DJ-båset och efter timmar på dansgolvet kom han fram och började prata med mig, en av arrangörerna var han, svartklädd med en prydlig mustasch och sympatisk utstrålning så jag lät honom bjuda mig på en mangojuice och vi började prata om alla möjliga saker som kanske inte vanligtvis dryftas på sådana här ställen; den europeiska identiteten, den svenska högerregeringen, han säger att jag är ett märkligt undantag på dansgolvet såhär dags när alla andra som inte går på droger går hem och sover för att deras kroppar säger åt dem att göra det. Men min kropp har ju slutat känna vare sig hunger eller trötthet som den brukade. Den har bättre saker för sig.

Det blev hans tur att sitta i kassan men klockan är nu åtta på morgonen och det gråbleka morgonljuset sipprar in genom dörren där vakterna står med händerna nedkörda i fickorna och ansikten i samma trötta nyans som himlen. Den andra mannen tittar på mig och vänder sig mot den första, säger Nu förstår jag vad som tog dig så lång tid, vänder sig mot mig och säger nästan andlöst du är så vacker! och trots att även han har en sympatisk utstrålning - och då är ändå detta en tid och plats då jag inte sockrar mina omdömen om människor - så hatar jag att känna mig som en trofé, vrider på mig och ler snett med blicken på pengaskrinet.

Men för en gångs skull var det en slags vänskap som tog sin början på dansgolvet, tror jag. Jag lärde känna en människa jag trivs med och kan prata med på ett sätt som om inte annat kan göra underverk för min tyska. Och det är vid sådana här tillfällen jag blir medveten om hur lite jag faktiskt pratar i vanliga fall, förutom alla de konversationer jag för med mig själv och andra inuti mitt huvud. För efter en kopp te med en bra samtalspartner flyter nu språket som vatten över mina läppar på ett sätt som månader i ett kollektiv med tyskar inte kunnat åstadkomma, jag fick 1,0 på min muntliga tenta och det hade jag kanske fått ändå men inte med samma självsäkerhet utan den känsla av språkligt flyt jag hade efter den där koppen te.

Tredje gången vi träffas berättar han att han har flickvän och jag känner mig snarast lättad, om än lite förvånad. Och jag kommer att tänka på ett möte på ett dansgolv en gång för flera år sedan och vad som blev av det. Det allra första minnet jag har av A: en märklig människa som kommer fram till mig på dansgolvet och i en glad ton utbrister Är du sådär lössläppt? på halvbred småländska. Nu delar vi en lägenhet i Lund och har gemensam vårdnad om femtio krukväxter och två katter. Så om jag ska värpa fram en sensmoral i dag, ikväll, i natt, är det kanske att jag borde se över min inställning att jag helst vill slippa prata med människor när jag är ute och dansar. Det finns guldkorn även i stroboskopbelysta svarta hav av knark, sprit och falska förhoppningar.