Jag tänker på detta. Jag tänker: en gång hände det och det, och jag tänker på att den punkten i tiden jag refererar till är som en fläck, ett ställe som framträder tydligare än bakgrunden, en ö i havet, ett vatten i öknen, ett träd på kalhygget.
Och resten är då bara en jämngrå massa.
*
Det verkar som om vi inte kan tala om tiden med några andra begrepp än de rumsliga. Vi har bara inga ord för det. Tiden är rummets aviga lillebror som ärver storasysters kläder. Sedan växer Tiden upp och blir jätteviktig, en person alla bryr sig om, alla måste bry sig om, ta hänsyn till. Någon som styr över varje människas dag och natt och liv och död. Inte längre rummet. Storasyster sitter innesluten i sig själv och är en kropp som alla trampar på utan att tänka att de trampar på henne. Tiden knuffar folk i ryggen och den känner hans spöknärvaro hela tiden.
Men fortfarande i dessa avlagda kläder, utan egna begrepp. Människan kan inte tänka sig tiden. Eller kan vi tänka oss tiden, genom rummet?
Jag vet inte.
Kanske är det bara genom det verktyg, den techné, som det mänskliga språket är, som tiden kan greppas, eller inte ens greppas: anas, tänkas. Det är svårt att föreställa sig vad djuren har för tidsuppfattning, min katt exempelvis, eller en häst. Djur vi möter varje dag, kanske samma tidpunkt varje dag eller vecka. Innebär tidpunkten någonting för dem alls. Betyder en gång, två gånger, tre gånger något? Martin Heidegger menade att djuren inte ens kan dö eftersom de inte är medvetna om tiden, om döden. De bara finns och sen finns de inte. Som med människor, men vi manifesterar oss så duktigt genom språket. Men vi manifesterar oss också i relationer, och det gör djuren också, därför tror jag visst de kan dö, utan tid eller inte.
*
Kerstin Ekman skriver:
"Tiden gick också i gamla program till fotbollsmatcher, i konsumkvitton och tidlappar från verkstan. Och jag tror det var tiden han ville åt. När nuet smälte i tid och rann undan var det personliga inte särskilt vidkommande. All denna pappersbråte måste för honom ha varit den framrinnande, den framstörtande sörjan som är tiden och han samlade den i stillastående dammar och gjorde sig själv uppmärksam på att den i själva verket inte rörde sig" (Stad av ljus, 1983)
Tiden är saker, är händelser i rummet som dokumenterats och arkiverats. Just det: den rör sig inte, den arkiveras, eller glöms bort, blir en grå massa mellan fläckarna, fast utan utsträckning. Rör sig gör människor, djur, trädkronor i vinden, snön ned genom himlen. Kanske inte ens trädkronorna och snön, om man är petig med agens.
Men språket är tänjbart, ekonomiskt och praktiskt. Vi formar det efter situationer, även i slit och slängsamhället använder vi gamla ord till nya innebörder hellre än att uppfinna nya, vi formar språket efter samhället vi lever i, eller så formar samhället vi lever i språket.
Någon talar om människor som volymer när det passar hans agenda.
Men hur ser det ut i en sådan hjärna? Hur ser det ut i ett land som har en sådan hjärna som migrationsminister?
Att tiden skulle gå någonstans känns ännu mindre troligt när man vissa dagar vaknar och tror man befinner sig på 1930-talet. Andra kostymer, andra slipsar, andra skodon bara. Andra färger. Men förskjutningarna i språket har samma andedräkt. Samma princip som tillåter oss att tala om tiden som vore den ett slutet rum omkring oss kan avskriva människor allt värde. Volymer av svart hår och bruna ögon.
Heidegger var besatt av att argumentera för en distinktion mellan "djuret" (bestämd form singularis) och människan i slutet av tjugotalet, med språket som avgörande faktor. 1933 gick han med i NSDAP, nazistpartiet. Så... kan det gå?
*
Denna konstiga tid, detta konstiga metaforiska språk, denna tidslösa vettlösa rasism. Och utanför i mars faller den snövita snön. Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar