semester

Juli går mot sitt slut och rötmånaden är här igen. Jag glömmer en ask jordgubbar i fönstret och när jag kommer in i köket vid lunchtid dagen efter faller de ihop mellan mina fingrar, kollapsar som röksvampar i min hand när jag försöker plocka upp dem. Den röda saften rinner ut över köksbänken och bananflugorna surrar upprört eller entusiastiskt. På instagram ser jag hur blåbärssäsongen börjat i Sverige och jag känner smaken av nyplockade bär med mjölk och socker längst bak i gommen där minnena av campingsemestrar med farmor och farfar sitter.

Efter några veckor av rent liv börjar jag försiktigt komma tillbaka till mitt inre, men inte utan att något har förändrats. Jag trodde inte jag kunde leva på det viset, nöjd med att bara vara i stunden i min yttre kropp utan ensamhet, utan en bok eller en penna i min hand på åtminstone en vecka. Men under rätt omständigheter... Vi var på festivalen i nordtyskland i år igen, på ett före detta flygfält mitt ibland de böljande lövskogarna och jordbrukslandskapen och byarna med gamla stenhus och frigående höns. Själva festivalområdet är ett underland där vi alla är Alice och vi vill alla följa kaninen så långt det går. Människor med pupiller som fyller hela iris böljar i basgångarna, en träddunge har förvandlats till ett instrument och människor spelar sig prövande fram till en rituell rytm samtidigt som en fontän både sprutar eld, vatten och blinkar i olika färger en bit bort. Andra träddungar har pyntats med discokulor, glasskärvor, konstnärliga belysningar, och alla människor är klädda som för karneval, stämningen är karnevalisk och euforisk. Det är en semester från vardagens normer, från både de nedskrivna och oskrivna reglerna och en sådan frihet gör någonting med en men det är svårt att beskriva i efterhand. Men Fredrik Edins beskrivning av Berlins klubbkultur i Arbetaren idag ringar på ett skickligt sätt in denna känsla, där musikens kraft upphäver normaltillståndet och drabbar en hårdare än filosofi, konst och litteratur.

Och jag är inte så dålig på att leva än jag trodde. Kanske är jag bättre på att leva än på att skriva, vilket jag inte vet om jag är glad eller ledsen över. Kanske är det bara en falsk dikotomi som jag måste glömma bort. Men det är i alla fall annorlunda än förut, då jag snarare lindade in mig i bomull, vadderade min ångest, målade lager efter lager med färg på en svart vägg i mitt inre. Nu är väggen riven och de murkna brädorna till stor del bortplockade men jag låter nog resterna stanna där för insekterna och insikterna att bygga bon i.

Och Berlin är inte svårt att leva i nu. Om kvällarna cyklar jag och man måste inte så långt för att få en känsla av landsbygd mitt i stan. Motorljuden hörs mindre än i mina barndomsskogar i Huskvarna, där E4:ans brus aldrig lämnade botten av ens öra, och man stöter ofta på en mindre skog eller by utan att ens ha tagit sig utanför ringbanan. Tomaterna jag odlar på mitt tak mognar och sötman exploderar i munnen, solen är stark fem våningar upp och det märks nu att Berlin ligger längre söderut i Lund. Men i lagom tid tills att tomaterna börjar mogna på min balkong på Vildanden flyttar jag tillbaka dit, det är bara några veckor kvar nu och det känns som att jag läser de sista sidorna av en roman som jag haft höga förväntningar på men som ändå inte gjort mig besviken.

Men tre veckor är som att flyta i en stor bassäng med vatten när man inte har någonting man måste göra, ingenting särskilt inbokat. Jag är fri att göra vad som helst. Jag kan åka till Dresden, eller till Polen kanske, kanske lifta eller bara köpa en billig bussbiljett. Kanske borde jag ta mig ned till Österrike och försöka hitta campingen vi bodde på varje sommar när jag var liten, vid den blankblå alpsjön och där jag drack alla slattarna ur ölglasen åt wienerschnitzel med pressad citron och lekte längsmed språkbarriärerna med ägarnas dotterdotter. Kanske gör jag det eller så stannar jag bara här, dansar till house och drum&bass, tar farväl av de vänner som ännu inte flyttat härifrån (nästan alla har rört sig igenom staden i ungefär samma hastighet som jag själv), fortsätter försöka skriva, fotograferar i parkerna, läser böcker om posthumanism och förbereder mig inför höstterminen då min långa semester definitivt slutar och mina masterstudier tar vid.

Jag plaskar runt lite slött. Det är så lite man måste egentligen.

(Bild från min vecka i Småland i juni. Bakom kullen bor min bror. Det finns en värld utanför Berlin.)