oktober, ljuset

Det är höst. Skriver dikter om pärlor, kastanjer, livet. Är tillbaka i Lund igen, men tillbaka är bara i rummet i tiden är det någonting annat. Det är bra i alla fall. Ockra och oxblod. Vinrankorna över universitetsbiblioteket. Vi har fått en odlingslott och jag vill stå i mina gula gummistövlar med jord över ansiktet plocka de sista sena björnbären någon annan planterat. Krikonen multnar nu men nästa år. Planer, drömmar. Det växer redan virtuellt.

 Ljuset så här års känns som att allt håller på att ta slut men vibrerar intensivt som aldrig annars, som att allt liv ska rymmas i de sista ögonblicken. Hur beskriva intrycket av hur vibrationerna från rymden träffar sinande klorofyll och bleknande hud? Det är bara en illusion och lögner men det är så vackert.

 Var i Göteborg i helgen, bokmässan, men också staden: jag saknar kullar, backar, höjder, vatten. Huskvarna. Men också att Istanbul var så vackert med sina branta backar och husen från olika tider och ekonomier lutande över smala vägen. Vattnet mellan världsdelar. Platta torra städer är mig inte begripliga. Men jag läser masterprogrammet i litteratur nu och är ganska nöjd med att leva i textvärldar, omgivningen kan vara lite hur som helst jag klarar mig. På björnbär, jord, cykelturer mellan Vildanden och SoL. Jag skulle också kunna tillbringa en hel höst på ett tåg, bara se det här ljuset komma och försvinna över hela landet.

Och vad ni än tror jag kommer aldrig sluta leta.