8:e mars

Medan alla andra är ute och demonstrerar och festar och firar kampen tillsammans, tänker jag idag agera det solitära geniet och isolera mig från omvärlden. Den senaste tiden, sedan mitt rusiga berlinska nyår kanske, har jag varit inne i en ovanligt social period under vilken jag nästan inte en enda gång längtat efter att få dra mig undan för mig själv en fredagskväll, inte försökt hitta undanflykter och ursäkter för att inte dyka upp i olika sociala sammanhang. Jag har mått bra, men känt mig en aning främmande för mig själv. Men nu kom den till slut, känslan av att ha fått en social överdos. Det tråkiga är att den sammanfaller med 8:e mars, när det händer så mycket bra grejer i Malmö med anledning av internationella kvinnodagen. Men eftersom den feministiska kampen i grund och botten handlar om att ge alla individer rätten att bestämma över sina egna liv och inte behöva anpassa sig efter normer och förtryckande strukturer, så tänker jag inte ha dåligt samvete över att jag gör det jag vill göra: sitta framför datorn och skriva en essä om Karen Blixens novell "Dykkeren". Jobba lite med min magisteruppsats. Skriva lite poesi. Ta en promenad i botaniska trädgården och förundras över vårens solskenstidighet. Ockupera den traditionellt manliga outsiderpositioner.

Hade jag varit en familjefar hade jag varit en sådan som alltid prioriterade jobbet framför familjen. Jag vet inte varför jag är sån, men jag lyckas sällan känna mig mer engagerad i relationer än i litterära eller litteraturvetenskapliga eller filosofiska frågeställningar. Jag är mer intresserad av relationer och kroppar i teorin än praktiken. Och det är ingenting jag är stolt över, men jag orkar inte heller skämmas över det eller förneka det längre, jag tänker att det enda jag kan göra är att utnyttja denna min förmåga att inte trassla mig in för mycket i relationer, till att studera det trassel som är livet lite från sidan. Inte för att jag inte är intrasslad, vi är alla intrasslade i världen. Men jag har alltid känt en distans som jag, efter empiriska undersökningar, konstaterat verkar vara större och mer absolut än bland de flesta andra människor.

Alltså!!! Tänkte jag ägna lite utrymme på min underprioriterade blogg åt att skriva om feministiska aspekter av litteraturvetenskapen, eller litteraturhistorien. I sin mycket intressanta artikel "Stjärnor utan stjärnbilder" skriver Anna Williams om de mekanismer inom litteraturhistorieskrivningen som förpassat kvinnliga författare till olika "särskilda" kategorier, och som gjort det närmast omöjligt för dem att uppnå samma kanoniska status som i övrigt jämförbara manliga författare. En aspekt av detta som Williams skriver om, är att kvinnor genom historien skrivit i lågstatusgenrer som barnlitteratur och populärlitteratur. Till exempel var romanen, när den var en ny form, ansedd som just populärlitteratur, blaskig och ytlig och appellerande till fåniga kvinnliga känslor, och därför var det lättare för kvinnor att få tillträde till att skriva just romaner. Precis som att det var lättare för kvinnliga konstnärer under artonhundratalet och tidigt nittonhundratal att syssla med fotografi, eftersom mediets nyhet inte gjorde det lika nedtyngt av föreställningar och patriarkala normer som bildkonst. Men när genren med tiden intas i de höglitterära kretsarna glöms kvinnornas tidigare dominans bort, romanen blir en ganska manlig sak den med. Liknande mekanismer kan man, tänker jag, se i genren "bekännelselitteratur" som har en stark kvinnlig tradition och som blommade upp på sjuttiotalet. Men det är först när män bekänner sina liv (lex Knausgård, en problematik frida skriver intressant om här) som hela kulturvärlden jublar. Nu tycker jag visserligen att sådana här polemiska formuleringar alltid missar poängen; allting i litteraturhistorieskrivningen kan inte hänföras till kategorier som exempelvis kön. Men en hel del, och det är viktigt att prata om. För även om det visserligen är fler kvinnor än män som läser böcker idag, och fler kvinnor som skriver bloggar (tror jag, har ingen källa) fortsätter män vara överrepresenterade, om än kanske i sjunkande grad, i högstatussammanhang. Status och värde är inte något fast och evigt, de är ständigt under omförhandling och bör därför relativeras åtminstone till en hög grad. Williams skriver att kvinnorna historiskt sökte sig "andra publiceringsvägar än boken och införde sina litterära alster i tidningar och tidskrifter" och jag tänker att detta är en litterär fintning som har många likheter med just dagens bloggfenomen. Men! Med det sagt tycker jag inte att alla bloggar = litteratur. Men att det som skrivs på bloggar ofta kan ha konstnärliga kvaliteter som överses eftersom vi i viss mån saknar förmåga att känna igen litteratur utanför bokens tryckta och färdigställda form. Kanske har det något att göra med att ett definitionskriterium för "litteratur" är att den har en viss slutenhet i sin form? För vad är det som skiljer litteraturen från livet om inte just formen kontra formlösheten? Men öppnare former kräver helt enkelt mer av läsaren. Boken tenderar ofta att bli en snuttefilt, en vara, en inredningspryl. Litteraturen, däremot, är farlig! Den kan tvinga läsaren att omvärdera sin föreställning om naturen, samhället och livet.

Oj nu irrade jag bort mig ganska mycket. Jag tänkte citera Williams siffror angående den litteraturvetenskapliga forskningen. I mitten av 90-talet ägnade sig 36 procent av de kvinnliga doktoranderna åt kvinnliga författarskap, medan endast 2(!) procent av männen gjorde det. Detta var dock en ökning i jämföresle med 70-talet, vilket kan vara en spegling av att antalet kvinnliga doktorander ökat till cirka 50 procent. Vilket ju åtminstone är en bra siffra. Men detta faktum, att kvinnliga författarskap är så underrepresenterade i den litteraturvetenskapliga forskningen (även om chansen väl finns att siffrorna blivit något mer jämna under de senaste femton-tjugo åren) gör att jag har lite svårt att syssla med manliga författarskap. Jag har halvt omedvetet sållat bort en stor del av litteraturhistorien när jag valt ämnen att skriva om. Vilket är tråkigt, eftersom det är just sådana mekanismer som jag egentligen vill se utrotade. Men jag har släppt den naiva tron på att det bästa är att vara "idealistisk" och hävda att en inte ser kön alls. För om en inte aktivt jobbar för förändring kommer förändringen inte ske, det androgyna samhället och den androgyna kulturen kommer inte uppstå magiskt i form av runda platonska bollmänniskor som lever i guldåldersharmoni (obs referens till Platons gästabudet där en berättelse om kärlekens uppkomst återberättas; det beskrivs hur människorna en gång i tiden var runda som bollar och som kom i tre kön: män, kvinnor och androgyner, men sedan klövs i tu av förorättade gudar. Då uppstod människans sökandet av sin andra hälft, vilket endast i androgynernas fall innebar en heterosexuell kärlek).

Och nu irrade jag mig bort till antika Grekland. Jag som egentligen satte mig vid en biblioteksdator för att skriva om Karen Blixens novell "Dykkeren" för en tidskrift. Men det är med anledning av den texten som jag sitter med Williams artikel, för hennes teori om "stjärnor utan stjärnbilder" är intressant. Eftersom så få kvinnor kommit in i den litterära kanon, så uppstår inget sammanhang, och "dessa 'udda' kvinnor kan således inte placeras in i eller brytas mot någon tradition. Och så förvandlas de till anomalier. Ensamma stjärnor utan stjärnbilder". Detta stämmer ganska bra in på Blixen, i förhållande till dansk kanon. Men samtidigt är det inte en heltäckande förklaring: Blixen var i sitt liv en anomali på så många sätt, en excentrisk självbetecknad häxa, att det inte är helt förvånande att även hennes ställning i den danska kanon är något solitär. Hennes noveller liknar på ett sätt ingenting annat. Fast på ett annat sätt liknar de faktiskt något: postmodern, självrefererande litteratur i stil med argentinaren Borges noveller. Men hon var på samma gång arkaiserande och clairevoyanskt före sin tid. Om du som läser inte har så bra koll Blixen men blir nyfiken på hennes författarskap (själv hade jag inte läst en rad av henne förrän i höstas) så kan jag frikostigt hänvisa till en artikel jag skrev om henne i Rymden häromsistens.

Jag har nog ingen poäng här, inte ens en röd tråd. Men kanske ville jag säga att ibland kan det kännas mer befriande att få sitta på ett bibliotek och fördjupa sig i en novell som handlar om en berättelse om en man som blir besatt av tanken på att konstruera ett par vingar för att kunna flyga som guds änglar, som blir kär och bedragen och sedan börjar ägna sig åt pärldykning och i havet träffar en fisk som förklarar för honom att människan fått hela skapelseberättelsen om foten. Egentligen är det fiskarna som är skapta i människans avbild.

 För vad är mer krossande för patriarkatet än en litteratur som Blixens, som med en ofattbar berättarteknik dekonstruerar de uråldriga dikotmier och hierarkier som upprätthåller den struktur som ger män mer makt än kvinnor? Ja, det vore väl människor som läser denna litteratur och sedan går ut på gatorna och agerar som om dikotomierna var de tankespöken som de är. Men att läsa och skriva om litteraturen, det är en början som passar en solitär som mig.