En hotellobby, söndag förmiddag. Människor som sitter i beiga soffor och bläddrar i kaffebordsböcker, sådana utan text med generiska bilder, och surfar på sina telefoner. Väskor står utspridda längsmed soffgrupperna, portierer och receptionister tassar runt i sina vita skjortor och mörkgråa dräkter. Varför sitter jag här. Med kängorna på en flerfärgad, flermönstrad matta som säkert är svindyr. Ögonen gråa av gammal mascara, gårdagens cigarettrök som en slöja i håret, över kläderna.
Och varför skulle jag inte befinna mig här lika gärna som någon annanstans. Marmorgolv, tjocka pelare, gnistrande karaffer och vita brudorkidéer stora som små träd. Imorgon kl. 11.05 går ett flyg till Barcelona, jag kommer att sitta på det. Kommer ha hela världen under mig en liten stund. Se molnen från andra sidan.
Skifta perspektiv.
Överallt pågår livet. Minuterna som fästs vid varandra, blir till timflätor, dagsvävar, månadsgobelänger. Åren som blir rum att vistas i, i minnet. Någon har sagt att livet är som bäst vid tjugotre och jag har klippt alla strypande navelsträngar, de jag förut misstog för livlinor, känner ganska ofta en kittlande känsla av frihet; det är inte så mycket som kan hända. En lever lite, sedan dör en, blir ett träd eller en blomma förhoppningsvis. Knopparna slår ut nu på träden och precis i början ser löven alldeles onaturliga ut, plastiga och sjukt gröna. Det doftar kryddigt i hela Berlin, jag vet inte vilket träd det är som luktar så men önskar att jag visste. Men kanske skulle doftens ambienseffekt försvinna med benämningen.
Är det sant, att saker går sönder när en benämner dom? I de viktigaste stunderna vänder jag mig bort från orden. Ganska ofta är jag tyst. Vill inte missbruka makten min tunga ger mig. Eller är det att jag försöker hålla isär insidan från utsidan, att jag inte vill utmana verkligheten, eller vad det nu är som finns där utanför mina tankar. De små träden som sprakar i nervsystemet. Jag tänker mig att energin som skjuter genom kroppen är grön som nyutslagna löv.
Marmorgolvet är så blankt att den soldränkta utsidan speglar sig i det, skickar bilder av dansande lövkronor ner i stenen. Att vara på semester är ett särskilt sätt att vara i världen; präglat av tillfällighet och en känsla av ansvarslöshet. Som livet i miniatyr, kondenserat. Jag sitter som en stilla punkt i en genomströmningsplats och det är som att solen lyser in genom fönstren, rakt genom mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar