i slutet av februari

"Snön gillar oss", säger Molly på väg från skidbacken. Hon är fyra år och har en vacker hjärna. Hon har även en orubblig vilja och knappt någon rädsla i kroppen. Hon glider alltid ned för backen snabbare än mig.

Snön gillar oss. Ja varför skulle den annars falla så ned över våra kroppar, varför skulle den lägga sig tillrätta på våra ögonfransar, visa upp sig i våra kupade händer. Varför skulle flingornas fraktaler annars vara så vackra? Varför skulle vattnet kristallisera sig enligt kochkurvans skönhet?

Hvis jeg står
alene i sneen

Jag undrar hur mycket hennes oss inkluderar, om det rymmer alla jordvarelser. Om uttalandet rör sig i en dialektik mellan himmel och jord. Jag är ganska säker på att hon tror på änglar, på himlen. Men precis som med poesi, med enastående diktrader, går det inte fråga upphovspersonen om betydelsen av orden. Samtalet är redan någon helt annanstans. Kretsar kring blöta kroppar, händer, kläder. Ett ben som gör lite ont efter att kroppen trillat i hoppet.

blir det klart
at jeg er et ur

jag mäter tiden i hur mitt hår växer, i blödningarnas återkomst, i dagarna som går mellan att jag lämnar hans lägenhet och återigen befinner mig i hans famn. Jag mäter tiden i hur syskonbarnen växer inombords, i årstidernas återkomst, i dagarna som går mellan att jag tappar motivationen och återfår den igen.

hvordan skulle evighed
ellers finde runt?

tillbaka i Malmö är det vår igen. När tåget är på väg in mot stationen känner jag det, och förstår att det har med ljuset att göra, och en känsla ljuset inger. Marken och träden är inte grönare än de var i december men ljuset förändrar allt. Nu har fåglarna börjat sjunga. Jag känner mig alltid som ett barn igen när jag hör småfåglarnas första vårsånger. Jag ser gatorna rensopade från gruset och mig själv i täckjacka på gatan utanför huset på Egnahem. Känslan som inte går att skilja från ljuset, från ljudet. En öppning, en insippring. Att det återigen går att vara.

Därför tänker jag mig ibland som ett träd med årsringar, för att det känns som att man växer runt sig själv, återkommer till samma punkter fastän utvidgad. Jag bär alla mina tidigare ansikten inom mig, och så vidare. Ibland är jag rädd och sorgsen över att jag förlorat något av mina ansikten, men jag återkommer alltid till insikten om att det inte sker. Att jag alltid återvänder, och sedan lämnar igen, och glömmer, för att sedan minnas. Kanske är det de blinda fläckarna som överhuvudtaget möjliggör utvidgningen. Kanske är det bara jag som är lite dum. För ingenting försvinner någonsin, det bara omvandlas.