Anteckningar från en tågresa mellan Malmö och Vaggeryd

Granplantager, hagar. Röda hus med vita knutar och ladugårdar med flagnad färg utslängda över fälten, inklämda mellan skogen och skogen.
Rörelsen genom landskapet. Längs med nationens ryggrad.
Tåget skakar så det är näst intill omöjligt att skriva, eller handstilen förändras av, ja, av vad, av omgivningen/ tekniken/ den svenska ekonomin/ resultatet av järnvägsarbetarnas slitna kroppar.
På ett kalhygge: en enorm sten reser sig över den ojämna terrängen, som en svullen monolit. På den flata ovansidan växer en tunn stam, ett ungt trädskott. En fågel har ätit ett en frukt och ett frö har passerat genom fågeltarmarna och sedan lämnt fågelns kropp och landat just där. Uppe på stenen. Även där kan man gro. Det är som om det fanns en kärlek som genomsyrade världen. Som får frön att gro på stenbumlingar, blommor att sticka upp i asfaltssprickor, människor att sök efter ett bättre liv när allting är i spillror. Eller en elefant att sluta lyda och istället krossa fordon som leksaker. Ibland tar kärleken sig uttryck i hat.
När tåget saktar in för att stanna i ett samhälle gömt mellan granplantagen liknar handstilen återigen min egen.
Jag undrar hur länge det dröjer innan grodorna leker i gölarna och vattendragen. Ännu fläckar av snö här i Småland. Smutsvit snö, inte längre önskad.
Nästa, Rörstorp.
Jag vill bara se hur mycket jag kan älska en specifik individ och vad den kärleken skulle få att uppstå i världen.
Jag vill bara smälta. Inte ihop men ned. Förlora all föreställd kontroll. Förlora själen, stoltheten. Förlora idén om mig själv. Förlora idén om välden, kärleken, om gudsbehovet och samhället eller civilisationens undergång.
Tågen har sina slutstationer. Någon ska vidare. Vänthallar med grönmålade bänkar där ungdomar ristat med nycklar, spår av tristess, av fredagskvällar på mindre orter, där väntan alltid är närvarande; väntan på bussen, på tåget, på skjutsen, på att nånting ska hända, på att någons storebrorsa eller alkisen vid ica ska fixa öl, på mod, på rätt tillfälle, på tåget, på bussen, på att nånting ska hända.
Krösatåget avgår 12.28.
"I never thought I would compromise" sjunger Björk och tre, eller var det fyra älgar, ungtjurar, varelser hämtade från en john bauer-saga stirrar på mig genom fönstret. Bara tjugo meter från spåret står de och väntar, på våren, på att tåget ska passera. Björk sjunger om unison, lite skeptiskt, men längtande, jag sjunger med, inombords, längtande, kritiskt, snön, det är mer snö här, längre norrut. Alla tallar är lika höga, planterade samma år, i total harmoni med varandra, de kommer även att huggas ned samma år, staplas på varandra vid kallhyggets utkant och vänta på att någon ska hämta dem och förverkliga deras potential.
Jag vill bara smälta. Som snö, försvinna. Rinna bort, ned, in. Är det så svårt? Är det så lätt?