*

Inifrån en liten toalett i en källarlokal hör man människornas minglande som om allting skedde under vatten. Smärtan är det enda, en diskret och klarröd känsla som vägrar blanda sig med några andra färger. Mitt emellan det gröna, blåa, bruna: de klarröda stänken, inte riktigt vassa och inte riktigt trubbiga men oscillerande där emellan.

Kroppen är verkligen en ensam plats. Jag sitter med mobilen i ena handen och överväger om jag ska skriva något till någon utanför detta lilla kyffe som jag är inlåst på, kanske till en vän som befinner sig direkt utanför dörren, jag hör dem prata där ute, stöta på bekanta de inte sett på länge och bestämma sig för att gå upp och ta en cigg tillsammans, jag hör hur samtalen påbörjas och avbryts, vågor som slår in mot stenar, orden som glittrar kort och stänker i alla riktningar.

Men jag sitter ihopkrupen, helt ensam, inuti min livmoder och inga ord kan ta mig ur den, smärtans klarröda läcker till slut ändå över i andra färger, det blåa och det röda möts och jag hamnar i en märklig trans: För att avleda smärtan går jag in i minnen. Jag hamnar på min lågstadieskola. Jag går in i byggnaden, försöker framkalla interiören som jag inte sett på sexton år. På bottenplan ligger två små toaletter i korridoren till höger, jag har ett minne av hur jag står inne på en av dem och ska torka händerna. Min skola har hissat en FN-flagga på gården och det betyder att den ska vara miljövänlig, vi har klippt alla pappershanddukar itu för att rädda träden. Jag torkar mig för slarvigt och måste använda två halvor. Jag skäms men känner mig också lite upprorisk. Mitt klassrum ligger längst upp, på tredje våningen. Men det känns som att det är högre upp än så eftersom huset ligger på toppen av en kulle ovanpå ett berg, och från fönstren som täcker ena långsidan kan man blicka ut över hela låglandet och sjön där nedanför. Jag har mest varma känslor för rummet, läraren är snäll och klok och jag älskar alla skoluppgifter förutom de som innebär att vi måste vara utomhus.
Men innanför klassrummet ligger ett annat rum - jag minns det nu som att det är runt, som ett tornrum, men kanske är det bara ett litet fyrkantigt rum med ett runt bord i mitten - där de som behövde specialhjälp kallades in ibland. Jag gjorde tredje klassens matteböcker när jag gick i ettan så jag behövde inte hjälp med att läsa eller räkna, men däremot höll jag pennan på fel sätt när jag skrev. Det var inte så att jag hade problem med att skriva, jag kunde skrivstil och skrev fint, kanske inte finast av tjejerna i klassen, men finare än de flesta. Men jag höll pennan fel. Så jag fick sitta vid det runda bordet och pröva olika hjälpmedel som skulle få mig att hålla pennan rätt, färgglada trekanter i gummi som man trädde över blyertspennan och som omöjliggjorde den pennfattning som jag i vanliga fall hade.

Jag vet inte hur länge jag satt i det där rummet. Jag vet inte hur länge jag låtsades som att jag lärt bort min ovana att hålla pennan fel. Jag vet bara att jag fortfarande håller pennan fel, sjutton års skolgång senare.

Jag vet inte hur länge jag suttit ihopkruppen på den lilla toaletten, hur många gånger jag stoppat fingrarna i halsen för att transportera illamåendet ur kroppen och ned i det svala handfatet mot vilket jag lutar min allt för varma kind, utan att lyckas mer än att jag får lite kräksmak i munnen, istället stannar illamåendet kvar i halsen som en klump som inte försvinner ens när värken börjar lägga sig och jag stapplar ut från toaletten på darrande, domnande ben och säger till de första vänner jag ser att jag måste gå, och går. På vägen hem ser jag ett youtubeklipp med två små irländska pojkar som gör en cover på Rihannas We found love och börjar gråta. Messar med Q för att förankra mig i världen men kroppen är fortfarande en ensam plats och jag slukas upp av den, av alla minnen som plötsligt börjat sippra fram, minnen jag glömt att jag hade, som om livet kände för att passera revy.

När jag kommer hem tar jag fram mina akvarellfärger som jag nästan aldrig använt och börjar måla, först gröna och blåa fält, sedan, i varje litet mellanrum som uppstått mellan färgskikten, tränger det röda in, det rinner in i och flyter ut i det andra, stänks ovanpå det och hålls tillbaka endast av det mörka, lugna, blåa som får varje ögonblick att expandera mot evigheten, vad den nu har med saken att göra.