Dimman och daggen, det börjar med orden. Stiger upp ur markens sömn och himlen tar emot dem. Tjugofem till trettio meter över havet springer rådjuren mellan husen över fotbollsplanen, stannar och lyssnar, stannar, lyssnar. Vargen blev till ål, torpet till herrgård. Alla husen byggdes på en gång, över en natt hade platsen förvandlats. Kring ett centrum expanderat.
Morgonen vakar över mig, jag vaknar och vaknar igen. Dagarna går på led och ibland i bredd över ängen. Död ved med allt liv det innebär, ett gäng hönor i en hönsgård i ekbacken. Åt andra hållet de stora husen, båtarna, bilarna, lånen, skulderna, drömmarna, fallhöjden. Men de förtätar oss mellan ängen och höjden nu, den porösa vävnaden tätnar. Skeletten så nakna, men träden hinner inte tappa löven innan snön kommer och försvinner igen, någonting vill inte släppa taget.
Någonting vill inte släppa taget. Rädslorna har sina egna tideräkningar som ibland korsar vår. De ligger och guppar i gammelhjärnan, är det inte så. Alla rädslor är rationella, det är modet som är en ogrundad känsla. Men utan den, vad vore vi. Himlen är en fyrkant ganska nära. Sjätte våningen är en bergstopp, blir lugn av överblicken. Blir lugn av överblicken. Dimman över skogen, vattnet, lugnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar