frö

Har börjat komma igång med avhandlingen igen, kanske med det andra skrivandet också, jag är i en övergångsfas nu, har varit ett litet frö som legat och vilat i mörkret och under tiden har det börjat gro, och när jag snart får planteras om i god jord (i lägenheten jag äntligen köpt och ska få bo i så länge jag vill) kommer det - det känner jag på mig - skjuta upp stänglar och blad och så småningom blommor och frukter.
Men än så länge stångas jag lite med avhandlingskapitlet, min brist på översikt, det spretiga och ständigt ivägstickande och utvecklande som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Men idag stötte jag på ett stycke i en bok jag läser (The Vegetative Soul av Elaine Miller) som kändes som en beskrivning av min känsla av arbetet med avhandlingen, och när man väl ser sin känsla beskriven av någon annan känner man sig mindre ensam. Så här:

A plant-like reading might unfold something like this: one may start with

an idea, or start with a very straightforward reading of a text. Then the

“seed” metamorphoses into a “stem,” “node,” or “leaf,” and without

any specific intention on the part of the author it begins to transform

itself into something else. Then a commentary, or a poem, or something

overheard contributes to the reading, and it metamorphoses again.

One’s final reading will never be final, never exhaustive. A truly philosophical

reading can perhaps never be envisaged from the outset. The reading will always grow beyond the initial frame around which it is

structured. The body of a plant is never given in advance. One doesn’t

know how it will look, how big it will get, which tendrils will extend farthest,

how much fruit it will bear. Its size is not prescribed, and the

extent of its metamorphosis can never be predicted.”