ett evigt skjutande av sidoskott

En gång annonserade en bekant att hon gav bort sticklingar från sitt palettblad, jag cyklade över nobelvägen dit och hämtade ett par sticklingar, åkte hem och rotade dem och planterade dem i en kruka. Jag tror det var på våren, och under sommaren växte plantan fort, de röda bladen blev fler och fler, till slut blev jag tvungen att börja klippa av dem och ge bort till vänner. Som i sin tur gav sticklingar till andra i bekantskapskretsen.
Sedan flyttade jag till Stockholm, och till Vaggeryd, och sedan till Stockholm igen, och någon gång på vägen kollapsade mitt palettblad, precis som jag, under sin egen tyngd. Av sina egna förväntningar på att en dag nå solen, av att producera vackra blad som kan glädja världen.
Men varken jag eller plantan var döda. Jag gick in i ett vegeterande tillstånd, långt ifrån mitt tidigare tempo. Och nere i Malmö fortsatte plantan växa i andra krukor, närd av andras omsorg.
Nu har jag flyttat tillbaka till Malmö, och jag har återigen ett palettblad som är ett skott från någon av de plantor som är ett skott från den plantan som jag själv startade en gång. Jag tror det här är en liten berättelse om vänskap och omsorg, om att ge och att ta. Och om att livet inte är en rak linje mot solen utan ett evigt skjutande av sidoskott som man kan ta tillvara på eller inte.