måndag

Det har gått ett par veckor och min kropp börjar reagera på staden, börjar tröttna på den. Fredag natt hinner knappt börja innan jag klockan tre tvingas gå ensam från klubben vid Ostkreuz som mest liknar en mörklagd ungdomsgård eftersom mina lungor vägrar ta in den rökiga luften. Jag håller på att få panik i väntan på att få ut min jacka, hör några svenskar som precis hängt in sina prata om hur ballt stället är. Det är tredje gången på två veckor som detta händer och jag som en gång i min naiva ungdom tyckte det var häftigt att man rökte på barerna och klubbarna i Berlin - så fritt och galet det är här! - men nu hade jag implementerat stenhårt rökförbud på en gång om jag hade haft makten till det. Och u-bahn hem ensam så dags - utan endorfiner, med rubbningar, med motsägelser sjudande i kroppen. Människor stirrar på mig i min mantel, jag stirrar tillbaka. Alla dessa märkliga människor. Alla dessa liv som pågår och pågår och.

Lördag åker jag till Kreuzberg för en loppmarknad, träffar ett par svenska "väninnor" som man säger här i Tyskland, köper en skjorta ("ditt namn står ju på den", sa försäljaren, "ingen annan här kan bära den som du med ditt röda hår"), dricker kaffe, möter upp en tysk bekant i Görlitzer park där knarkförsäljarna står i klungor med ojämna mellanrum. De smyger fram till en och rabblar "Minigolf, minigolf, minigolf, marijuana?" och liknande visor där det egentliga budskapet lindas in i nonsens, lite som poesi kanske. Det är verkligen höst nu och vattenpölar blänker, speglar den gråa himlen och bortom pölen bakom kullen ser jag en rad hus där någon på taket klottrat "MDMA" med stora bokstäver.

Jag hamnar till slut i en liten musikstudio där min tyska bekant visar mig hur man kan skapa techno genom att pilla på några reglage, i väntan på att resterande musiker ska dyka upp. En saxofonist vars lägenhet jag sov i i somras, eller inte sov i snarare - vaken väntade på första u-bahn att börja gå eftersom situationen med en egentligen väldigt trevlig turkisk konstnär hade blivit lite obekväm och jag dessutom hade drabbats av den melankoli och längtan efter absolut ensamhet som drabbar mig framåt gryningen oavsett var jag är eller vad jag gör - och en rappare/poet från Ungern som också är den enda kvinnan i Berlin som studerar till judisk kantor. Efter en stunds uppvärmningar och några jointar rappar hon en ungersk text och jag sitter helt förbluffad över hur bra det är. Samtidigt som jag är en aning obekväm - denna känsla av att vara överflödig i ett rum, som egentligen inte är min känsla för jag trivs med att ibland vara en ren betraktare utan snarare en internalisering av vad jag tror andra tänker och säkert också till stor del en känsla tillhörande fjortonåringen som fortfarande lever vidare inom mig, ensam och osäker i alla sociala sammanhang. När saxofonisten ser menande på mig som jag drar min halsduk tätare om kroppen och säger att jag kanske behöver en människa som värmer mig svarar jag sanningsenligt men som om jag inte alls förstod innebörden i en sådan sats: "eller ett djur!".

När vi går vidare till en bar i närheten stannar jag bara en kort stund, allt språk har runnit ur mig nu och jag har inte bara problem med att tala tyska utan även att förstå orden när de blandas med hiphopen ur högtalarna och alla andra människors ord ur läppstiftsmunnar. När jag vaknar på söndagen vill jag bara vara ensam, ensam, ensam, och jag börjar tvivla på att det verkligen är här jag borde befinna mig. Det finns för många människor, för mycket att göra, när jag helst vill vandra omkring för mig själv, läsa och skriva, visserligen om nätterna dansa men inte prata. Men om jag alltid hade följt den impulsen hade jag än idag varit lika ensam och osäker som fjortonårigen inom mig. Istället har jag erövrat vissa delar av världen, och varför skulle jag inte kunna erövra även denna tyska kontext. Det är bara det att hitta en balans mellan inre och yttre liv och alltid behålla agensen hos sig själv. Inte så svårt, inte så lätt.