vad jag såg var livet som betraktade mig

Det går i vågor - men jag smälter in i dem, vågorna, ibland. Sommaren kom tillbaka mitt i den vackraste hösten och värmen vibrerade i parkträdens kronor när vi picknickade i Tiergarten. De gyllene dagarna man vaskar upp från flodens botten. Natten, eller morgonen före var jag återigen i det förredetta badhuset och fortsatte dansa långt efter att mina vänner gett upp. Det är intressant hur dansgolven blir som en prövning av ens subjektsstatus: där är så många (män) som vill göra mig till ett objekt, de stirrar eller till och med grabbar tag i en och säger att man är det vackraste de någonsin sett och eftersom jag är på bra humör svarar jag bara att du är full och nekar till deras inviter oavsett om de är inlindande i konversationer (vem kan ens föra en konversation på ett dansgolv?) eller bara består av ett rättframt vill du följa med in på toaletten? och fortsätter dansa, med ögonen slutna eller blicken riktad mot de färgade ljusen, för jag är inte intresserad av att titta på människorna på dansgolvet, vi är bara genomskinliga vågor på zenbuddismens allomfattande hav och jag vill bara röra mig så som musiken befaller. Inte objekt och kanske inte heller subjekt utan något subjektsöverskridande, om det nu finns något sådant (jag tar ett tutorium om Héléne Cixou och Féminine Ècriture bara för skojs skull). Och jag älskar att sedan gå från klubben när gryningsljuset gör gatorna dimmiga och mjuka, att gå när man vill för att man vill medan musiken fortsätter där inne bakom betongen.

Jag skulle också kunna skriva om hur, vissa dagar, det enda som räddar mig från misströstan är att tänka på en framtid i en stuga i Smålandsskogen med en häst i hagen och minst en katt i huset. När alla relationer känns som kaotiska garnnystan jag måste reda upp och linda ihop utan att ha en aning om var jag ska börja. När varje ord känns så tyngt av betydelse att jag inte orkar öppna munnen. Och det vackra höstvädret bara inger mig en känsla av att allt är på väg att ta slut, denna inte helt oangenäma men väldigt sorgliga och för mitt nuvarande liv och min nuvarande ålder opassande känsla. Men i kväll är jag optimistisk, vätskorna i balans, och jag vill inte hala fram någon spleen ur någon inre byrålåda eller lövhög. Det finns mycket att glädja sig över. Men det är ju just det: det finns så mycket. Vad ska man göra med allt?