en liten liten återuppståndelse

Det är en tidig kväll i mars, solen har precis gått ned bakom byggnaderna och himlen lyser orange och rosa i väster. Jag är på promenad med Suki i Solbergaskogen och plötsligt måste jag stanna till. Där, där är den. Koltrasten. Eller någon trast i alla fall. Trastsång som sipprar ut i skymningen och blandar sig med en doft jag plötsligt känner, känner igen: doften av jord och liv. Dessa två vårtecken på en gång är mer än jag klarar av, sången och dofterna stiger i mig, väcker alla tidigare vårar, alla försommarkvällar till liv inom mig och jag börjar storgråta. Inte en tår eller två utan ett våldsamt hulkande. När jag ser en kvinna och hennes hund komma emot oss på stigen längre fram låtsas jag att jag har en hostattack istället för det känns så absurt att gå runt i skogen med sin glada hund och storgråta. Men det kommer tillbaka flera gånger under promenaden, varje gång jag hör trasten sjunga och känner doften av vår.

En av mina yogalärare sa igår att hon blir upprörd när hon är utomlands (i USA antar jag) och folk säger att det är sorgligt att skandinavier är så sekulariserade och saknar andlighet. Att hon är trött på att förklara att vår andlighet kanske inte nödvändigtvis uttrycks genom att gå till kyrkan en gång i veckan, utan oftare genom vår relation till naturen. Att vi är ett i grunden djupt naturreligiöst folk. Hon har säkert en poäng, i vilket fall stämmer det, som alla som brukade läsa den här bloggen way back nog vet, definitivt i mitt fall. När jag hörde den där trasten sjunga i skymningen var jag först ordlös, men efter en liten stund kom ett ord till mig, och det ordet var nåd. Den där sången, eller kanske snarare den känslan som hela stunden framkallade, det är nåden.


Den här vintern har varit jobbig. Det har varit så mörkt i mig, så väldigt mörkt. Min envetna optimism, den som min mamma planterat i mig från det att jag var liten, det ljuset har snarare fått mörkret att kännas ännu mörkare. Upp och ned, fram och tillbaka, från en dag till en annan. De få dagar jag haft energi har jag tackat ja till uppdrag, gjort en massa planer, påbörjat projekt. Resterande tiden har varit en gnagande känsla av vantrivsel, misslyckande och svår identitetskris. Jag brukade vara så duktig och disciplinerad, nu kunde jag knappt läsa längre, blev trött av att öppna en bok. Orkade inte läsa de nya diktböckerna som jag visste att jag borde vilja läsa. Hittade på ursäkter eller bara beskyllde mig själv för att vara lat och egentligen inte tycka om poesi.

Men jag älskar ju poesi. Av samma anledning som jag älskar koltrastens sång och doften av vår. För alla de obeskrivbara känslor som framkallas i mötet. Hur livet plötsligt blir på riktigt igen, hur ögonblicket får en form, hur nuet uppenbarar sig. Det som jag brukade kalla skönhet. Men på grund av bristande integritet och för mycket umgänge med människor och texter som har en helt annan syn på poesi och litteratur, så hade jag glömt bort varför jag intresserade mig för poesi från första början. Glömde bort min allra första diktanalys i gymnasiet, av Tranströmers "Vermeer", som jag läste samman med buddistisk filosofi. Glömde bort mitt eget sätt att skriva. Glömde bort vad det var jag ville säga och varför. Eller snarare: försökte linda in det jag egentligen ville säga men knappt kom ihåg att jag ville säga i betydligt mer komplicerade och avancerade teoretiska resonemang, försökte hitta en massa berättiganden, en massa anledningar till varför det jag sökte efter var värt att söka efter fast formulerat på andra sätt, sätt som inte egentligen var mina. Sätt som förhöll sig skeptiska till just den där upplevelsen av koltrasten i skymningen. Med ord som var trendiga, fast lite före de blev trendiga, för när de väl var det så blev jag fort väldigt trött på dem.

Okej nu blir det här alldeles för långrandigt men jag försöker fortfarande formulera för mig själv var det var som gick snett, för på något sätt hade jag tappat bort mig själv riktigt ordentligt och det var i somras som jag insåg det och började meditera och hitta tillbaka till min röst, och det fungerade ett tag under hösten, jag tillät mig att skriva om det som jag var intresserad av, jag blev oerhört inspirerad och skrev ett avhandlingskapitel om poesi och magi. Men det var fruktansvärt jobbigt att lägga fram texten och även om seminariet gick bra mådde jag dåligt efteråt, jag hade lagt så mycket energi i den texten att jag inte hade någon kvar, och vandrade igenom vintern som en zombie, planerade att ta tjänstledigt eftersom jag inte längre visste om jag vare sig ville eller kunde skriva en avhandling, tills jag en dag träffade en läkare som tog min panikångest och utmattningssymptom på allvar och blev sjukskriven.

Nu håller jag på och ser över det här lilla halvt uppvuxen kalhygge som är mitt inre och vårdar de små träden som håller på att växa upp. Men inte förrän idag, inte förrän jag hörde den där jävla trasten har jag kunnat skriva. Nu känner jag mig plötsligt klarvaken, om än bara för en liten stund.